I början av nittiotalet pågick konsertturnén Rocktåget som åkte land och rike runt med svenska artister som frikostigt fick gå under definitionen rockmusik. Om ett liknande initiativ skulle ske år 2016 är chansen stor att temat skulle bli soul och hiphop med tanke på hur stort urval av artister det finns i Sverige just nu som kan kategoriseras inom de genrerna.
Längst upp på önskelistan skulle antagligen Seinabo Seys namn vara. Nu en bit in i karriären har hennes talang börjat ge ringar på vattnet även utanför vårt lands gränser och oftast är hennes spelningar i Sverige utsålda.
På scen är Seinabo Sey oftast väldigt statisk. Det är antagligen en kombination av nervositet och den ökända scenskräck hon tidigare berättat om. Men denna kväll är hon lekfull och tillgänglig. Redan tidigt under spelningen tar hon loss mikrofonen och tar två steg fram mot scenkanten för att komma närmare publiken. Större del av kvällen är detta hennes utgångspunkt när hon med precision sjunger hit efter hit från albumet Pretend och de EP:s som hon hittills släppt.
Trots att det är fint att hon utvecklat ett självförtroende på scenen där hon vågar visa mer av sin spralliga personlighet är ändå en av kvällens höjdpunkter hennes seriösa sida. För det är svårt att värja sig när basens mullrande och Seinabo Sey tävlar om vem som kan skaka om mest denna kväll. Är det ”Pistols at Dawn” eller den känsliga hymnen ”Burial”, en av de finaste hyllningslåtar till en bortgången förälder som skrivits de senaste åren?
Ovanför scenen hänger en stor kula som påminner mer om en rivningskula än en discokula. På ett sätt symboliserar det vad Seinabo Sey står för. Hon river murar med sin unika sångröst och visar att inget har kunnat hindra henne från att fortsätta röra sig framåt.
Från showcaset på Riches lilla bar till den dramafokuserade spelningen på Dramaten och en numera klassisk spelning på förra årets Popaganda har det alltid funnits en gemensam nämnare. Seinabo Sey visar att det går att bygga broar med texter fyllda av värme, skrivna rakt från hjärtat. Det lyser igenom där hon står på scen, oavsett om hon sjunger eller skrattar åt sitt eget mellansnack.
