Var går egentligen gränsen för en återförening? Den frågan ställde Ola Elleström i en HYMN-krönika om Guns ’n’ Roses uppmärksammande ”comeback”. Göteborgska The Mannequins of Death är ytterligare ett gränsfall: Ett band som har återförenats under nytt namn, utan sin viktigaste medlem.
The Mannequins of Death tar sitt avstamp i Cortex som var Freddie Wadlings band. Cortex var aktiva mellan 1980 och 1987 och hann genom åren byta ut samtliga medlemmar utom huvudpersonen. Musiken förändrades men tog från början sitt avstamp i punken och Wadlings gamla punkband Liket Lever.
Kvällens tema är debutalbumet Spinal Injuries, som kombinerar punkens energi med skräckfantasten Wadlings fäbless för gotisk svärta. Skivan gjorde inte särskilt mycket väsen när den släpptes 1983 men har med tiden blivit ett av de mest betydelsefulla svenska postpunkalbumen (och rankades för två år sedan som det 50:e bästa svenska albumet någonsin i tidningen Sonic).
En Cortex-återförening var på gång i höstas men i sista stund hoppade den numera folkkäre, men beryktat lynnige, Wadling av. Ur den uteblivna återföreningen växte The Mannequins of Death fram, där Wadlings plats är ersatt av en annan viktig svensk punkprofil, Henrik Venant, sångare i bland annat TT Reuter och Underjordiska Lyxorkestern och som sägs ha arrangerat den allra första punkspelningen i Sverige.
Jag hade på hoppats på att Venants medverkan skulle innebära en del TT Reuter-låtar men de nostalgiska punkfarbröderna valde att (nästan uteslutande) fokusera på nämnda Spinal Injuries (som förärades en innehållsrik återutgåva häromåret). Generellt fungerar de rakare punkspåren bäst med Venants narrativa men begränsade sångstil (han är uppbackad av Per Svensson från The Kingdom of Evol). I ”Mind of Darkness” och ”Nightmare No 74” blir vi påminda om hur viktig Wadlings röst och berättarstil var för Cortex. Däremot låter ”Skuggorna Kommer” fortfarande förkrossande, liksom charmigt pubertala Liket Lever-klassikern ”Levande Begravd”.
Syftet är att leverera en nostalgitripp, en ”ljus- och ljudshow påminnande om hur det en gång i tiden såg ut när detta band uppträdde”. Därför är det förvånande hur fräscha de två nya Mannequins-låtar som spelas låter. Båda tar sitt avstamp i det tidiga Cortex-soundet och bådar gott inför den fullängdare som sägs vara på gång.
De gamla postpunkfarbröderna har två, betydligt yngre, förband. På så sätt får vi, under samma kväll, uppleva både den svenska postpunkens dåtid och dess framtid. I vart fall förutspår HYMN att War In Youth, från Malmö, kommer att bli ett betydligt större namn. De har en hel del likheter med danska Iceage: Musiken är rå, skitig och befinner sig i gränslandet mellan punk, hardcore och postpunk. Ilskan till trots, hinner låtarna byggas upp och göra intressanta vändningar. De gör en energisk spelning, som sångaren Pascal Figueroa till största delen tillbringar ute bland publiken.
Kvällens största överraskning är dock första förbandet Indika som bokades för bara några dagar sedan. Deras korsning av postpunk och starkt 90-talsdoftande gitarrindie landar inte särskilt långt från kanadensiska Metz men är utförd med mer skärpa och säkerhet än vad som borde vara möjligt för några 20-åriga (?) killar som gör sin första spelning. Kom ihåg var du läste om dem först.
