En halvtimme efter utsatt tid äntrar Daniel Norgren scen. Iklädd sliten keps, jeansskjorta och en sån där härlig varg-tröja man brukar kunna köpa på Kiviks marknad. Norgren ser, trots sin sömndruckna och lite nedtonade uppsyn, självsäker ut när han sätter sig ner vid pianot och börjar hamra fram ackorden till kvällens första låt. Han ser ut sådär som en artist som vet om att han just nu befinner sig på sin absoluta topp gör. Fullkomligt sprudlande av självsäkerhet. Varje ton känns så självklar. Att det är turnépremiär märks inte överhuvudtaget. Norgren och hans två medmusiker skiftar skickligt mellan instrumenten och ljudet är verkligen fantastiskt. Man kan glasklart urskilja varenda ord som sjungs, något man som frekvent rockklubbsbesökare inte direkt är bortskämd med.
Sett till att det bara är onsdag är publiken förvånansvärt berusad. Norgren kan inte låta bli att le när publiken jublar nästan överdrivet mycket oavsett vad han gör och oavsett vilken låt han spelar. Redan från första stund har han publiken med sig och konserten är i princip ett enda långt segertåg. Sällan har jag skådat en publik som varit så med på noterna. I vad jag antar är ett uttryck för extas envisas en man i publiken med att med jämna mellanrum yla som en prärievarg, något jag finner förvånansvärt tillfredsställande. Det passar liksom perfekt in i stämningen i rummet. Under kvällens tredje låt ”I Waited For You” får ett medelålders par snett framför mig feeling och börjar grovhångla. En sekvens som känns hämtad ur en Aki Kaurismäki-film.
Den enda invändningen man egentligen kan ha mot konserten är att den stundtals blir ösig i överkant. Bandets oklanderliga självförtroende får dem både en och två gånger att sväva ut i lite väl grötiga rockpartier som med fördel hade kunnat tonas ner lite. Merparten av kvällens låtar hämtas från förra årets två mästerliga album Alabursy och The Green Stone, men det vävs även inte lite äldre material som ”Whatever Turns You On” och ”Moonshine Got Me” från Buck och det är främst i de äldre låtarna detta problem uppstår. Precis som det bevisats på de två nya skivorna är Norgren som bäst när han pysslar med nervig americana, snarare än countryrock.
Som mest trivsam är konserten i de lugnare partierna när de nya, mer avskalade låtarna spelas. Allra bäst är de låtar som Norgren framför sittandes vid pianot. Att vi inte får höra ”Your Love”, en av förra årets bästa låtar, är förstås ett minus i sammanhanget men när Norgren avslutar konserten med en hjärtskärande version av ”Everlasting Friend” känns det dumt att klaga.
Bild från spelning i Stockholm, oktober 2015. Foto: Christian Gustavsson/Rockfoto
