Som 11-åring såg jag videon till “I Bet You Look Good On The Dancefloor” på MTV, laddade ner låten från LimeWire och lyssnade på den dag in och dag ut tills min Jens of Sweden-mp3 slutade att fungera. Jag var nog för ung för att förstå Arctic Monkeys storhet då. Att lyssna på dem var som att hänga med de äldre kidsen på skolan och jag kände mig coolast i klassen. Men jag hade ännu inte förstått den musikaliska storheten.
Det tog ett tag och någonstans när jag var mellan 15 och 16 år började jag att förstå. Jag förstod att Alex Turner, som befann sig i tonåren när han skrev samtliga låtar till Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not, hade en förmåga att sätta ord på vardagen som ingen annan. Han skrev om tonårslivet i ett urvattnat Sheffield på ett sätt som ingen annan tidigare hade gjort, med en nonchalans som han förenade med enorm finess. Seriöst, jag utmanar er att nämna en till person som har skrivit en bra låt om snubbar som stoppar träningsbyxorna i strumporna. Jag vet, det finns ingen. Och han var så ansträngningslöst cool att nuvarande Alex hade storknat av avundsjuka.
Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto
När jag började att förstå texterna blev Arctic Monkeys debut min bästa vän.
Jag lyssnade på “Dancing Shoes” när jag uppspelt åkte till min första hemmafest och jag lyssnade på “When The Sun Goes Down” när jag kände mig lika utnyttjad som jag tänkte att tjejen i låten kände sig. Jag lyssnade på “Fake Tales of San Fransisco” när jag skulle gå på min första spelning och såg mig själv som hon som ringer sin kompis och säger “The band were fucking wank and I’m not having a nice time”. Trots att jag verkligen ville ha “a nice time”. Och “Mardy Bum” blev soundtracket till mina mest dramatiska dagar som tonåring.
Under åren som följde vände jag mig alltid till Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not under livets mest betydelsefulla dagar, trots att jag hade mött hundratals andra band och plattor sedan vårt första möte. Jag sträcklyssnade på skivan när jag kände mig spyfärdigt förälskad och varje gång jag fick höra “du är fin men det här kommer inte att funka”. Kanske för att skivans samtliga 13 spår har en ”I don’t give a fuck”-anda som jag själv inte lyckades hitta inom mig. Det är en skiva som har funnits med mig de dagar då jag trott att skrivandet kommer att ta mig världen över och de gånger som mitt självtvivel tvingat mig att köpa en inhalator, trots att jag inte ens har astma.
”De fick det att verka så enkelt att tonårspojkar i Storbritanniens alla hörn plockade upp sina instrument för att testa lyckan”
Det har gått tio år sedan Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not släpptes. Den satte inte bara en enorm prägel på mitt liv, utan på hela musikbranschen. Storbritannien hade producerat ett oräkneligt antal band innan Sheffield-sönerna, men de var ändå de första av sitt slag. I t-shirt och jeans klev de bekymmerslöst in i musikbranschen och levererade det snabbast säljande brittiska debutalbumet genom tiderna. Jag ser framför mig hur Alex Turner får beskedet om att de har slagit rekord, rycker på axlarna och frågar “What else is new?”. De fick det att verka så enkelt att tonårspojkar i Storbritanniens alla hörn plockade upp sina instrument för att testa lyckan.
Nu är jag 22 år och “I Bet You Look Good On The Dancefloor” är alltid den första låten som jag queue-ar på förfesten, önskar på dansgolvet och somnar till på efterfesten.
