I höstas begav Saturday’s Heroes ut på en klubbturné i Europa som avslutades (efter datum i både London, Prag och Hamburg) i Berlin. Den hösten fanns bara två chanser till att se dem i Sverige. Jag missade båda. Den här gången gjorde jag som tur är inte det.
Palatset i Linköping. Ska man inte se Saturday’s Heroes på Hugos i Finspång så är det här man ska dem. Det känns som bara ett stenkast från hemmaplan. Lokalen är liten och jag läste någonstans att det inte går in mer än 170 personer. Helt perfekt för en januarikväll som denna. Det är inte slutsålt, det är ju trots allt den fattigaste helgen på året – men vad gör det när publiken som samlats är taggade. I diverse bandtröjor vallfärdar folk mellan biljardborden, baren och scenen.
Dos Amigos levererar punk i pjamaskläder och JJ and the Crowbars vrider upp stämningen fler än bara några snäpp när de går på. Men det är när det är dags Saturday’s Heroes som biljardborden står tomma och baren endast har några eftersläntrare. De öppnar med ”Damned Generation” från senaste plattan och så är vi igång.
Publiken är genast inblandad och bandet har oss i sitt grepp. Och det är tydligt att de inte tänker släppa oss förrän det är över. De är sammansvetsade, har genuint roligt på scenen och spar inte på krutet någonstans. Jag tänker att det är precis så det ska vara. Det är precis så jag föreställt mig en spelning med dem. De avlossar låt efter låt, publiken är måltavlan och varje låt träffar mitt i den röda cirkeln. Publiken kan texterna och det hörs, syns och känns. Jag är inte från Linköping. Jag är inte heller från Finspång. Eller ens i närheten. Ändå känns det som att jag är hemma. Gemenskapen som finns på Palatset ikväll är något jag nästan kan ta på.
Att bandet känner större delen av publiken förstår jag när sångaren Alex Lachan tillägnar låtar till förbandet JJ and the Crowbars och någon kille i publiken vars lägenhet de befunnit sig i någon helg. Sångaren berättar också att turnébokaren får ”Calming Waters” tilldelad sig därför att han inte tyckte den spelades tillräckligt många gånger på turnén i höstas. Närheten till hemmaplan gör sig också påmind när de spelar ”Finspång” och golvet exploderar i allsång. Och trots att jag inte får höra varken ”Me and the world” eller ”Stay Alive” så gör det inte det minsta. ”Hometown Serenade” och ”Bleeding Eyes” får en given plats istället. Och munspelet i ”My Life Back” går ju bara inte att värja sig mot.
Saturday’s Heroes är ett liveband. Så är det bara. Det är så de ska upplevas. Så mycket har jag förstått. Att stå i en publik framför bandet är som att dras med i en vansinnig punkorkan som mäter full kraft på richterskalan. Och vem vill inte vara fångad i mitten av en sån?
Foto: Martin Wilson
