Nurse With Wound har anor som sträcker sig tillbaka till år 1978. Grundaren Steven Stapleton, en musiknörd och krautfantast av gigantiska mått, var hemkommen från Tyskland, dit han hade rest för att hänga med favoritbandet Guru Guru. Han jobbade i en inspelningsstudio i London med att koka kaffe och sätta upp nya namnskyltar på dörrarna. Ryktet säger att han kom över lite högt åtråvärd studiotid genom att lura ljudteknikern att han hade ett band – och att de improviserade sessioner som följde resulterade i första Nurse With Wound-albumet ”Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella” (1979).
Det var dock med ”Homotopy to Marie” (1982) som det Nurse With Wound vi känner idag tog sin form. Albumet är helt och hållet Stevens skapelse och något av det märkligaste som lämnat Englands gränser, helt i avsaknad av något som ens liknar konventionella låtstrukturer (eller konventionella musikinstrument). Inspirerad av bland annat musique concrete och avantgardekompositören Karlheinz Stockhausen, klippte Steven ihop suggestiva ljudkollage med loopar, röstupptagningar och modifierade fältinspelningar på kassettband. Och även om tekniken har uppdaterats och förfinats avsevärt sedan dess, så är det i samma sfär Nurse With Wound befinner sig mer än 50 (!) fullängdsalbum senare.
Sin långa historia till trots, har Nurse With Wound egentligen bara varit en aktiv liveakt de senaste tio åren. När de besöker Inkonst i Malmö består livesättningen som vanligt av Steven Stapleton, Andrew Liles, Colin Potter och Matt Waldron. De fyra grånade herrarna står bakom ett gigantiskt ormbo av sladdar som kopplar samman en laptop med effektpedaler, samplers, sequencers, mikrofoner…. De har även med en gitarr och en modifierad elbas men instrumenten används främst som ljudkällor och melodier går sällan att följa.
Avantgardisterna Nurse With Wound inleder sin första Malmöspelning med att vagga in publiken i ett meditativt tillstånd med en utdragen drone till vilken de lägger ljud från diverse slagverk, in- och utandningar och medhavda leksaksinstrument. Allt spelas in och loopas live. Efter ett tag går det att urskilja stegrande rytmer och en melodislinga när Andrew Liles börjar spela på en kraftigt distad elgitarr, vilket leder fram till kvällens första crescendo. Efter att ha landat i en ny drone bygger de upp mot ytterligare ett industriellt crescendo, vilket slutligen kulminerar i den oljudsurladdning som många i publiken (att döma av ”wooo”-tjuten) tycks ha väntat på. Det kan liknas vid en attack mot kroppens alla sinnen. Upplevelsen blir än mer sinnesutvidgande av bildkollaget i bakgrunden där lätt provokativa S&M-flirtande bilder övergår i upptagningar från en hjärnröntgen för att avslutas med våldsamt blinkande epilepsiframkallande flimmer.
Hela stycket klockar in på drygt en timme. Det är minst sagt krävande och en acquired taste – men utfört med mycket skärpa och den tålmodige och något masochistiskt lagde lyssnaren blir belönad (eller straffad). Tillsammans med generationskamraterna Throbbing Gristle räknas Nurse With Wound bland industrialgenrens pionjärer. Steven har dock aldrig gillat termen utan menar att han gör ”surrealist music”. Och så provocerande eller ”in-your-face” som nämnda Gristle blir det aldrig. Nurse With Wound har en varm, mänsklig och humoristisk sida jämte de konstnärliga ambitionerna. Kanske är det just därför det mer än 35 år gamla konceptet har åldrats så väl.
