The Waiting Room är Tindersticks första studioalbum på tre år och deras tionde album i ordningen. En milstolpe numeriskt såväl som kreativt. Bandets vanliga melankoliska och väldigt finstämda sound blandas här med nyanser av gammal jazz, blues och R&B, såväl som med lätta hintar av disco och funkig afrobeat.
Istället för att låta sångaren Stuart A. Staples leda musiken framåt med sin gitarr, som de brukar göra, så undviker de detta nästan helt och låter istället bas, orgel och trummor ta plats. De har även tagit hjälp av den prisbelönte jazzmusikern Julian Siegel som förgyller exempelvis låten ”Help Yourself” med sitt mässingshorn. Det fascinerande är att de lyckas göra detta utan att göra avkall på det allvarliga och finstämda som de spenderat över 20 år med att utveckla, och som allt som oftast präglar deras musik.
Allting framförs med ett sedvanligt lugn och tillåts att ta sin tid. Det osar av minnen, förluster och sorg och gamla lyssnare som kärat ner sig i mörka alster såsom ”Dying Slowly” och ”Until The Morning Comes” kommer, trots nya influenser, inte att känna sig allt för besvikna.
Albumet innehåller bland annat spåret ”Hey Lucinda” som är en duett med Lhasa De Sela, som tragiskt nog gick bort i cancer strax efter att denna låt spelats in 2009. Det är ett vackert och tragikomiskt stycke om kärlek och att åldras, om att gå vidare och att inte kunna släppa taget. Om man bara minns en textrad från den här skivan så är det troligen från denna låt. Orden ”I only dance to remember how dancing used to feel” gör nog ett litet avtryck hos många.
The Waiting Room är inte bara ett album, utan också ett filmprojekt. Varje spår på skivan hör ihop med en kortfilm, en egen visuell tolkning av åtta olika regissörer. Däribland Claire Denis som Tindersticks tidigare samarbetat med och skapat soundtrack åt sedan 1996. Vissa spår gör sig bättre tillsammans med filmen, medan andra hade klarat sig bättre utan.
Staples mörka röst är som vanligt det främsta vapnet på albumet, men lustigt nog är det ändå ”This Fear Of Emptiness”, en av de helt instrumentala låtarna i samlingen, som är den stora höjdpunkten.
Det är stämningsfullt och välarbetat, men samtidigt lite för långsamt och svårsmält och stundvis känns The Waiting Room som ett passande namn, men tyvärr av andra anledningar än vad som förmodligen var tanken.
[PGM/City Slang, 22 januari]
