Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto (arkivbild)
Ryktet säger att Anna von Hausswolffs spelning på Dramaten i nästa vecka ska sändas ut i rymden och en sak är säker, låter det som det gjorde på turnépremiären i Malmö så kommer det att låta till Jupiter. Minst.
Jag ska inte hymla med det faktum att von Hausswolff är en stor favorit hos mig. Hon är en av de svenska musiker som ligger mig närmast hjärtat och det har varit ett sant nöje att följa hennes utveckling från dag ett. Om första plattan var en uppvisning i hur en hanterar en av Sveriges bästa sångröster, och andra var en kärleksorgie i tramporgel så var förra årets The Miraculous det album där Anna helt släppte loss sin konstnärliga frihet. Torsdagens spelning går i samma spår.
För även om von Hausswolff fortfarande har en röst som kan spränga berg, ingenting lär någonsin ändra på det, så får sången inte längre det självklara fokus som förut. I stället är det musikalisk lekfullhet och konstnärligt experimenterande som står i centrum.
Babel är fullpackat denna kväll, och sanningen är att det var längesen jag var på en spelning i Malmö med så mycket folk. En fin start på en turné och Anna tackar flera gånger för responsen. Det är också ungefär den enda publikkontakt hon tar. Men mer behövs inte. Anna och hennes fyra medmusikanter får fullt fokus ändå. Från början till slut. Publiken följer uppmärksamt det organiserade kaos som försigår på scen, vare sig det bjuds på introverta dronepartier eller euforiskt larmiga crescendon.
Det är, som väntat, mest material från nya skivan som spelas. Inte mig emot, det slår mig nämligen att trots att jag hade den på min tio i topp-lista över album 2015 så är det först nu, i liveform, som plattan kommer helt till sin rätt. The Miraculous och dess musikaliska universum är nämligen essensen av livemusik när den är som bäst. Det här är vad som händer när inte bara ett musikaliskt geni, utan fem, får utrymme att leka fritt utan några som helst hänsynstaganden till konventioner. Trummisen får till exempel det annars något infantila instrumentet triangel att verka hett. Bara en sån sak.
Favoriter som ”An Oath” och ”Evocation” avverkas perfekt, likaså makalösa ”Come Wander With Me/Delieverance” och det är omöjligt att värja sig när kvällens huvudperson mot slutet av spelningen lämnar sitt podium, greppar mikrofonen och dansar häxdans till ”Stranger”.
Annas tidiga spelningar fick mig att ryckas med i melankolin och brista i gråt varje gång – den här gången går jag däremot från Babel med huvudet högt och fylld av energi. Vilken urladdning! Vilken uppvisning! Vilken musikexplosion! Och för att citera en god vän till mig: ”DET STRAFFADE*!”.
Tack Anna von Hausswolff. Inte bara för att du gjorde en kall januarikväll betydligt varmare för så många, utan för att du uppfinner ditt musikaliska varumärke på nytt, om och om igen. Det är magiskt att se.
*När musik är så hög, stark och mycket att det känns fysiskt i en.
