Det såg dystert ut ett tag för det skottska bandet De Rosa. Efter Preventions 2009 upphörde de att spela, men gjorde comeback 2012 och sen dess har fansen gått och trånat efter en tredje skiva. Dagen har äntligen kommit.
Weem, som har en mer dyster och melankolisk ton än tidigare, öppnar upp med “Spectres” – ett spår som håller en harmonisk stämma rakt igenom. Under fem minuter byggs låten upp med mer och mer kraft för att sedan övergå i “Lanes” som tar ner lyssnaren på jorden igen med en sorglig men vacker melodi. Det vilar en sorts Phil Selway-anda över låten. Eller ja, plattan överlag har en sådan anda över sig, men det framkommer som tydligast under “Lanes”.
Weem har inte några stora toppar eller dalar, vissa låtar är självklart bättre än andra – men alla håller ungefär samma klass. Det är fingerplockande gitarrer med en härlig skottsk mystik, vilket förstärks av Martin John Henrys breda dialekt.
De Rosas kortare break verkar ha gjort bandet gott. Textskrivandet är bättre, mer vågat och inte lika klyschigt. Mognaden märks också i melodierna. Bandet låter sig vara fragilt, men har ändå kraft i musiken, något som verkligen skiner igenom på låten ”Devils”.
Även om Weem är mystisk och dyster folk/indierock rakt igenom, tillför ändå varje låt något lite extra. Ibland är det texten, ibland är det musiken – men det är alltid någon liten detalj som inte fanns med på föregående låt.
Det må vara melankoliskt och dystert, men De Rosa har samtidigt lyckats få till en varm och mysig skiva som är ett absolut måste denna kalla vinter.
[Rock Action, 22 januari]
