David Bowie avled söndagen den 10 januari. Beskedet fick omvärlden att stanna upp, måndagsmorgonen gick i slowmotion, medan alla som berördes försökte samla sina tankar. En av musikhistoriens största ikoner fanns inte längre. Cancern hade skördat ännu ett offer.
Bowies bortgång utannonserades i samband med hyllningarna av hans 25:e studioalbum Blackstar; ett vitalt livstecken som gav förhoppningar om en ljus framtid, men endast två dagar efter releasen kom dödsbeskedet och utan förvarning förlorade världen en popikon. Singlarna ”Blackstar” och ”Lazarus” fick omgående en ny innebörd och detsamma gäller skivan – låtarna skrevs av en man som fått sin dödsdom.
Bowies bortgång har gjort Blackstar till ett bättre album
Under loppet av två dagar gick Blackstar från att vara ett fängslande experiment till upphovsmannens mest personliga inspelning. Låtarna hade tillkommit med livet som insats. De tvära kasten skapade starka känslor. Å ena sidan förkroppsligar Bowie det odödliga universalgeniet, å andra sidan fångar Blackstar artistens mänsklighet, där cancer och andra sjukdomar skördar sina offer utan ID-kontroll. Alla känner någon som drabbats av cancer.
Situationen gjorde att fansens sorg riktades direkt mot albumet – ingen behövde blicka bakåt – och under dessa omständigheter omvandlades låtarna till ett gripande avskedsbrev som berörde alla som intresserade sig. Bowie undvek även att göra sin död till en ceremoni för utvalda, vilket förstärkte bilden av musiken som ett sista farväl, där ingen lämnades utanför.
Det är mer eller mindre omöjligt att skilja Blackstar från händelserna som inträffade i samband med releasen och genom att lämna livet rakryggad, följande twitterkontot TheTweetOfGod, gjorde Brixton-sonen sorti med humor och intelligens. Allt detta präglar albumet och ger skivan ett djup som var otänkbart innan den 10 januari. Döden är ständigt närvarande, men denna fascinationen har varit påtaglig under hela Bowies karriär. Hans låtkatalog visar ett stort intresse för mänsklighetens tillkortakommanden och dödlighet (inte minst sin egen). Blackstar tar dock temat till en högre nivå.
Bowies självbetitlade debutalbum från 1967 avslutas exempelvis med ”Please Mr. Gravedigger” och på 1972 års genombrottsalbum Ziggy Stardust And The Spiders From Mars fångar ”Rock ’N’ Roll Suicide” skivans absoluta klimax och ”Jump They Say” från 1993 bearbetar broderns självmord. Att sammanställa en temaskiva om sin förutbestämda bortgång är dock unikt, men ligger i linje med Bowies sätt att se på kultur. Allt är populärkultur. Ett arbetssätt som slutligen resulterade i Bowies första albumetta på Billboard.
Det är intressant att Ziggy Stardusts fiktiva uppgång och fall aldrig nådde toppen i USA, medan sista föreställning någonsin belönades med en förstaplats. Båda exemplen påvisar dock Bowies medvetenhet och förståelse för de mekanismer som gör ett klassiskt album, speciellt dramaturgin. Jag är således övertygad om att upphovsmannen förstod potentialen i Blackstar, en skiva som enligt mig avrundar de klassiska albumens tidevarv. Det ska sägas att Bowie återkommande förklarat ikonernas död (musiker som har störst möjlighet att skapa klassiska album som definierar specifika tidsperioder).
I slutet av 90-talet gjorde Bowie en intervju med BBC’s Jeremy Paxman. Samtalet kretsar bl.a kring internets roll för samhället och musiken, där förstnämnde vid flera tillfällen påpekar att inget kommer att bli sig likt. Publiken får en allt större roll, det kommer inte att finnas plats för odödliga ikoner som definierar tidsperioder och musikutbudet förutspås växa lavinartat. Bowie följde givetvis en rådande diskurs, men det är uppenbart han såg vidare än de flesta (speciellt skivbolagen). Denna bakgrund är avgörande för att definiera Blackstar som det sista klassiska albumet.
Vad är det som gör Blackstar till populärkulturens sista klassiska album?
Jag vill förtydliga att min tes är oberoende av kvalitén på dagens musik, det släpps massor av bra låtar, men i samstämmighet med Bowies argumentering är det svårt för enskilda album att få en särställning. En av anledningarna är att publiken fått mer att säga till om och när många aktörer påverkar utbudet och vad som blir populärt, skapas ett mer splittrat intryck (musikkritikerna är även långt fler än tidigare). En annan anledning är att enskilda kritiker inte har samma inflytande dessa dagar. Följdfrågan blir om det är nödvändigt med klassiska skivor? (som i de flesta fall släpps av vita manliga musiker, hyllade av vita manliga kritiker). Likriktningen som hänger samman med idén om de klassiska skivorna tenderar att begränsa och utesluta, men detta är en annan diskussion.
Bowie är hursomhelst en artist som trollbinder kritikerna, men även massorna (inklusive yngre generationer). Detta är en förutsättning för att skapa ett klassiskt album. De manliga musikjournalisterna spelar emellertid den avgörande rollen. I samband med Bowies död fick dessa kulturpersonligheter förstärkt mediaexponering och majoriteten som diskuterat artistens död i TV-soffor och på radio kan ringas in som vita män. Dessa hyllar Blackstar som en klassiker och denna likriktade sammanslutning är av största vikt. De får fram sitt budskap. Att Bowie är man – en av de vitaste som spelat in en skiva – spelar också roll, eftersom kvinnliga artister har svårare att få samma mediautrymme. En klassiker kan aldrig uppnå sin status på egen hand.
Ovanstående resonemang förklarar varför Blackstar har möjligheten att särskilja sig från massan av musik; tillsammans med omständigheterna kring albumet, Bowies förmåga att förvalta sin egen död, skapas med andra ord gynnsamma förutsättningarna för en framtida klassiker. Dessa komponenter gör emellertid inte skivan till pophistoriens sista klassiker. Dags att avrunda.
Bowie har en unik ställning inom dagens populärkultur, reaktionerna på hans död talar sitt tydliga språk. Statusen baseras främst på hans 70-talsalbum som gavs ut under en tid då fullängdaren stod högt i kurs. En klassiska era för banbrytande album. Bowie är dock ensam om att ha klarat övergången från dåtid till nutid med visionerna i behåll. Ingen annan levande legend har drivkraften eller förmågan att göra något liknande, att samla sig för att skapa ett album som resulterar i ett internationellt genomslag. Och det krävs för att skapa en klassiker i ett klimat där enskilda låtar och fri musik sätter spelreglerna. Adeles singel ”Hello” kommer alltid att vara större än albumet 25.
Klassiker-tanken är främst en företeelse som närs bland äldre generationer, inte bland unga, där albumidén saknar fäste/tradition. Både musikindustrin och konsumtionen har förändrats och Bowie förstod att detta skulle ske, men innan han tog farväl efterlämnade han sig det sista klassiska albumet. Ett album om liv och död, den ultimata föreställningen. Bowie stänger således dörren för efterlevande artister att göra samma sak, albumet har ändå fulländats som idé.
