Foto: Lars Bovin
Malmöbaserade indiepopparna i Stars in Coma, med sångaren och låtskrivaren André Brorsson i spetsen, firade nyligen tio år som band. Lördagen den 6 februari spelar de förband till kanadensiska Teen Daze på HYMNs klubb på Babel i hemstaden – vilket blir det första framträdandet på hemmaplan på nästan två år. Vi ställde några frågor till André inför spelningen.
Hur har bandet utvecklats sen starten för tio år sedan?
– Både jättemycket och inte alls. Processen för att skriva och spela in musik är fortfarande i stort sett densamma, det vill säga det mesta görs i min hemmastudio. Själva utvecklingen har nog snarare varit av mer administrativ karaktär, att repa och leda ett liveband har ju sina logistiska utmaningar och det kan vara ganska mycket pusslande för att få ihop reptillfällen. Men det är ju ett gissel för alla band. När jag började 2005 hade jag ingen tanke på att spela live, det kom först senare, mest av en slump. Sen har jag utvecklats rent inspelningsmässigt och förhoppningsvis låtskrivarmässigt, men tillvägagångssättet är fortfarande detsamma.
Foto: Isabell Ahl
Sju fullängdsalbum har det blivit – vilket av dem skulle du vilja framhålla som det bästa och varför?
– The Confessional Sun från 2014 har en speciell plats i min hjärta, mycket på grund av att den var så jobbig att göra. Den spelades in under drygt två år och handlar mycket om min pappas bortgång och känslorna kring det. Jag kan känna lite släktskap med Parker Lewis senaste skiva som verkar handla om samma sak.
– Är också väldigt nöjd med senaste släppet The Ghosts Were Prolific in our Minds som blev som jag ville rent ljudmässigt. Jag har däremot ganska svårt för många av mina äldre låtar, med vissa undantag. Men en hel del verkar gilla det naivistiska och tweepoppiga i de tidiga skivorna, vilket jag antar handlar om ”första demon var bäst”-syndromet som kan uppstå i indiepopvärlden.
Berätta lite om senaste släppet The Ghosts Were Prolific In Our Minds!
– Albumet släpptes i september 2015 på franska Beko Disques. Jag arbetar nästan alltid bäst när jag får ett incitament att släppa något och jag visste att jag ville ge ut något på tioårsdagen för mitt första släpp. Eftersom förra skivan var ganska poppig och ”bandig” ville jag göra något mer elektroniskt, synthigt och R&B-aktigt, så jag skrev de sju låtarna till skivan under en ganska kreativ period våren 2015. Den är också ganska mycket riktad till en viss familjemedlem, så jag antar att jag har en tendens att bearbeta mina släktrelationer i musikalisk form.
Foto: Isabell Ahl
Hur känns det att spela på hemmaplan igen?
– Det ska bli jättekul! Dock har jag alltid varit jättekluven till att spela på hemmaplan. Det handlar väl om att man har mycket att leva upp till och att en massa kompisar är i publiken. Gör man bort sig går det inte att gömma sig.
Varför har ni inte spelat i Malmö på så länge?
”Av något anledning har det alltid varit lättare för oss att få gigs utomlands”
– Vi har inte aktivt undvikit Malmö på senaste tiden, men vi har väl heller inte jagat spelningar här särskilt mycket. Av något anledning har det alltid varit lättare för oss att få gigs utomlands och vi har aldrig riktigt blivit en naturlig del av stadens musikscen. Jag kunde känna lite bitterhet för det förr, och kan fortfarande känna lite sorg över att det inte riktigt finns någon stark popscen längre. Men samtidigt måste ju musikklimatet utvecklas också och förmodligen har nog stadens musikscen aldrig varit så varierad som den är nu.
Ni har däremot turnerat ganska flitigt runt om i Europa. Vilken är din absoluta favoritstad att spela i?
– Just nu skulle jag vilja säga Madrid för att vi hade en så fantastisk upplevelse där i december. Vi spelade på en skitig gammal klubb och publiken var fantastisk. En av våra mer discoinfluerade låtar påminde tydligen om en spansk indiepopklassiker så publiken gick helt bananas när vi spelade den. Annars har vi haft väldigt fina spelningar i Berlin, Paris och London under årens lopp. Italien är speciellt också, mest för det känns som man är på betald semester där man får äta fantastisk mat och uppleva ett vackert landskap.
Foto: Lars Bovin
Er USA-debut blev på anrika New York Popfest – hur var det att spela där?
– Det var grymt, även om situationen precis innan giget var något panikartad. Vi hade inte hunnit med något soundcheck och var tvungna att köpa en synth i en närliggande musikaffär cirka en halvtimme innan gig eftersom den vi skulle låna inte funkade med vår dator. Men spelningen gick strålande, kanske för att vi fick spela bort all frustration som hade uppstått innan spelningen och för att vi inte hann bli nervösa. Publiken var i alla fall med på noterna, vilket var uppskattat.
Vad händer under 2016?
– Jag vet inte riktigt. Jag försöker för tillfället ha ett litet uppehåll i låtskrivandet eftersom jag har skrivit nonstop i mer än tio år. Dock finns en hel del låtar liggandes som jag skulle vilja spela in med bandet, så jag hoppas vi kan hitta tid, plats och pengar till det framöver. Annars kommer jag försöka initiera lite andra musikaliska samarbeten utanför Stars in Coma, men det är för tidigt att säga om det kommer bli något konkret av det. Jag kommer alltid att hålla på med musik i någon slags form, det är svårt för mig att stänga av den kreativa processen någon längre tid. Det finns alltid någon melodi i mitt huvud som måste spelas in eller nån textrad som måste skrivas ner.
Läs mer om spelningen på klubb HYMN här.
