Om rock’n’roll handlar om att brinna ut fort så har UK Subs verkligen misslyckats. Bandet startade som en del av den första brittiska punkvågen i slutet av sjuttiotalet och har stretat på, i olika konstellationer, i snart femtio år. Nu arbetar bandet med sin allra sista skiva som släpps senare i år. Vi ringde upp sångaren och enda permanenta medlemmen Charlie Harper.
Berätta om den nya skivan!
– Det är vår sista skiva, säger Charlie. Vi har gjort en skiva för varje bokstav i alfabetet och nu är vi på alfabetets sista bokstav Z. Vi kommer fortsätta spela in, släppa någon singel, men det blir inga fler album. Skivan är helt inspelad, men har inte mixats ännu. Den kommer ut i vår. Vår trummis Jamie Oliver föreslog att vi skulle gå tillbaka till rötterna med den sista skivan, göra en ren punkskiva. Det blev jävligt bra, vi är väldigt nöjda.
Ni ger er ut på en Europaturné snart, kommer ni komma till Sverige?
– Ja, vi spelar på en festival i Stockholm i mars. Så säg till alla att komma dit!
– Turnén är en del av firandet av att punken fyller fyrtio. Själva har vi inte hållit på riktigt så länge, vi kallade oss bara för Subs 1976, så det räknas inte. Och vi var mer av ett protopunkband än ett punkband. Vi var en del av den där rhythm’n’blues-scenen som punken föddes ur.
Du själv var väl en del av rhythm’n’blues-scenen redan på sextiotalet?
”Jag bygger fortfarande mycket av mitt låtskrivande på bluesens mönster”
– Ja. Själva scenen startades av band som The Rolling Stones, The Pretty Things och The Yardbirds. Och alla de där banden hade en specifik artist som de byggde sin stil på: Stones hade Chuck Berry, Pretty Things hade Bo Diddley, Yardbirds hade Muddy Waters. Så jag startade ett band med tanken att mixa alla de här olika delarna, istället för att hålla mig till ett specifikt hörn av bluesscenen. Och det funkade, typ, vi spelade för fullsatt publik. Men visst, på den tiden kostade det 50 cent för att se Rolling Stones och att se oss var gratis, så det var inte svårt att få publik.
– Bluesen hörs i punken, det är fortfarande samma mönster, samma tre ackord. Jag bygger fortfarande mycket av mitt låtskrivande på bluesens mönster.
Hur gick du över till att spela punk?
– Jag brukade hänga på en lesbisk klubb som hette Chaguaramas. Eftersom jag och mina kompisar såg rätt skumma ut så kom vi in, de kunde inte avgöra om vi var män eller kvinnor. De spelade helt fantastisk musik där, band som New York Dolls, Velvet Underground och Iggy Pop. Men en dag stängde stället, och så startade [den legendariska punkklubben] The Roxy där.
– När jag hörde banden som spelade på The Roxy så sa jag åt mitt band att ni måste komma hit, det här är rockens framtid. Det tog ett tag, för de hade aldrig råd. De var ju tonåringar. Själv var jag runt trettio, så jag hade råd. Men till slut kom de dit. Det var en spelning med The Damned. Mitt band blev helt fascinerade och ville omedelbart bli ett punkband.
Hur var det att vara en del av den tidiga brittiska punkscenen?
– Det fanns inte mycket av den tidiga scenen egentligen. Vi repade på ett ställe som hette The Furniture Case i Chelsea, där alla repade. Gene October [sångaren i Chelsea], Billy Idol, alla. Genom att repa där fick vi en bild av hur det funkade. Alla höll på att skapa sig en bild av vad det innebar att spela punk. Vi hade en känsla av att vi gjorde något nytt, att vi var pionjärer.
Har din arbetarklassbakgrund påverkat dig som musiker?
– Absolut. Det finns ett uttryck: ”we are all in the gutter, but some of us are looking up at the stars”. Min pappa var väldigt arbetarklass, och jag tänkte mycket på det, på att slava hela livet och dö tidigt. Jag ville inte att det skulle bli mitt liv, jag ville att det skulle bli annorlunda.
Hur tycker du att punken har förändrats?
”Det finns inget enkelt svar på vad punk egentligen är”
– Det är svårt att säga. Det finns inget enkelt svar på vad punk egentligen är. Alla har olika svar på den frågan. Så det finns ingen enkel regel om vad som är punk eller inte. Men en sak som är punk är DIY. Att inte styras av ett skivbolag, av musikindustrin. För oss är det skönt att vi lyckats hålla oss på den nivån som vi har gjort. Hade vi blivit större hade vi fastnat i musikindustrins skit. Managers, A&R-folk, människor som försöker kontrollera det man gör. Man behöver inte det. Och jag menar, punkare behöver inte mycket pengar för att klara sig. Så det är inte för oss.
Ett tag var ni ju inblandade med större bolag, kände ni av trycket från musikindustrin då?
– Ja, det var väldigt tydligt. Vi skulle göra ett visst antal singlar och album varje år, allt det där.
Vad tror du det är som gjort att UK Subs kunnat hålla på så länge?
– Vi slutade aldrig. De flesta av de tidiga punkbanden hade någon hitsingel och sen mest utfyllnad. En massa av de där banden kunde inte hålla uppe kvalitén på sina låtar, men det kunde vi. Visst, vi hade en lucka där när vi gjorde några skivor som inte var så bra. Men även på de albumen så fanns det alltid något som var bra, något som fastnade hos människor.
– När vi började spela in med den här versionen av UK Subs så gjorde vi en skiva som heter Work In Progress. Och den fick verkligen folk att lyssna. Folk gillade den som fan. Men jag sa, vi kan göra en ännu bättre skiva. Och det gjorde vi, och skivan efter den var ännu bättre. Och nu, den här sista skivan, jag tror att den faktiskt är bäst hittills!
Lyssna på UK Subs näst sista album nedan:
