Savages – Adore Life

Det kan vara skrämmande att se någon i ögonen. Blicken flackar, det är enklare att titta bort än att mötas. Vad rädslan beror på är inte helt enkelt besvara, men rädslan för det okända kan vara en av anledningarna. Vår personliga sfär tillåter inte att främmande människor ser oss. Det finns dock vissa som går rakryggade in i varje möte, men jag tillhör inte denna grupp.

Savages sångare Jehnny Beth fick mig att frysa fast på platsen. Pondusen, karisman, råheten och hennes självklarhet sänkte min blick. Bandets andra skiva Adore Life – uppföljare till 2013 års Silence Yourself – ger en liknande känsla. Musiken är stundtals obarmhärtig, det är som att befinna sig på ett slagfält, där ljudet av Fay Miltons trummor ringer i öronen. Andra gånger sänks tempot och vid dessa tillfällen skapas ett tillstånd av reflektion, men som lyssnare går det inte att slappna av, Beths röst skärskådar dig.  I ”Adore” slås det fast att det är mänskligt att beundra livet, att be om mer (det är min tolkning). Jag ber om att få spela refrängen om och om igen.

Adore Life är på många sätt ett mer helgjutet album än debuten. Föregångaren är mer distanserad, på denna skiva går det ändå att finna värme, vilket gör att texter och musik ges ytterligare dimensioner. ”Evil” har en slags postpunkig discorytmik men utan att förlora sig i glitter och platå, svärtan går inte att ta miste på, vilket även stämmer överens på krautinfluerade ”Sad Person”. Låtar som blir bättre efter  varje lyssning.

Musiken på detta album tar kontrollen över mitt liv. Det går inte att värja sig mot slagkraften, intensiteten och viljan att krossa normer och destruktiva föreställningar. I pressmeddelandet förklarar medlemmarna att Adore Life handlar om kärlek, alla sorters kärlek. Det ligger en hel del i detta uttalande och kärlek behöver inte vara ett blomsterbud med röda rosor. Samtliga låtar på denna skiva ger en känsla av uppriktighet, det är också kärlek.

[Matador Records, 22 januari]

8