Enmansprojektet TYST släppte nyligen debutalbumet Ausland Recordings och det är en skiva som låter som en blandning av 90-talspop och legendariska Young Marble Giants. Daniel Andersson hörde av sig till Andreas Fock för att prata om projektet och i samband med intervjun premiärvisas videon till ”Do The Right Thing, Natalie”.
Andreas kommer ursprungligen från Åsaka utanför Trollhättan, men har bott i Stockholm de senaste 15 åren, förutom ett par avstickare till Schweiz, där han även spelade in TYSTs debutalbum. Ett album som tillkom i en container. Detta väckte min nyfikenhet. För det första använder Andreas ett adjektiv som anspelar på en ljudlös tillvaro och själva musiken spelades i en behållare för att göra sig av med skräp. Frågetecknen hopar sig.
Berätta om soloprojektet TYST. Är minst sagt nyfiken.
– TYST har funnits i 4-5 år och är ett soloprojekt som jag drog igång efter att vårt popband Asaka hade lagts ned. Några EP har släppts digitalt, och nu är jag aktuell med vinylsläppet Ausland Recordings som är första fullängdaren. Baserat i Stockholm och tidigare Zürich. Spelat live i Schweiz, Sverige och Tyskland.
”Dels har jag rent musikaliskt och textmässigt kanske gått från ett mer maximerande uttryck till något, på sätt och vis, tystare”
Artistnamnet motsäger ditt uttryck, att använda ord och ljud som konstform. Finns det någon baktanke med namnet?
– Det finns några olika tankar bakom det. Dels har jag rent musikaliskt och textmässigt kanske gått ifrån ett mer maximerande uttryck till något, på sätt och vis, tystare. Dels uppskattar jag stundtals tystnad, mycket för att min hörsel inte är vad den borde. Sedan är det minnet av några enskilda sociala situationer som har stannat kvar, den komiska och förvirrade tystnaden som kan sprida sig i sammanhang när någon skriker ”Tyst!”.
I likhet med Andreas, finns det förmodligen många som känner igen sig i hans beskrivning av tystnad, speciellt med tanke på att vi lever i ett samhälle som massproducerar syn- och hörsel intryck. Människan ges sällan chansen att slappna av och denna syn ligger i linje med den minimalistiska ljudbild som präglar ”Do The Right Thing, Natalie”.
Videon premiärvisas nedan:
Vad är det som gör att videomaterialet passar musiken?
– Låten handlar om hur vi utifrån vissa attribut förväntas vara på olika sätt. Och jag letade efter ett filmmaterial som på ett humoristiskt sätt gav associationer till uppväxt och uppfostran. Hittade en gammal amerikansk informationsfilm ifrån 40-talet som jag klippte till för att få den att funka med text och musik. Jag tycker generellt om idén med found footage, att skapa nya sammanhang för gammalt filmmaterial.
”Hittade en gammal amerikansk informationsfilm ifrån 40-talet som jag klippte till för att få den att funka med text och musik”
Har du några personliga favoritvideos?
– Jag gillar framförallt videor som är som små filmer i sig och inte nödvändigtvis med artisten i bild. Spike Jonze video till ”The Suburbs” med Arcade Fire är fin, och finns även som 30 minutersfilm: Scenes from the Suburbs. Andreas Nilsson och Johannes Nyholms video till ”Heartbeats” med The Knife är en annan gammal favorit.
Andreas kulturella intresse stannar inte vid det musikaliska, det visuella och bildmässiga är minst lika mycket. Han arbetar nämligen som filmkonsulent på Svenska Filminstitutet. Och han förklarar att det uppstår en intressant spänning när man tar ett filmmaterial från en viss tid och sammanhang till ett annat. Det bildar i bästa fall en ny intressant helhet där man ser bilden och hör musiken på ett annat sätt.
Foto: Alexander Tillheden
Själva låten är vemodig med en känsla av 90-tal. Hur känns det när andra beskriver ens musik?
– Det finns ju en strävan att kommunicera, så det känns bra att få musiken beskriven, så länge den inte jämförs med The Doors eller något annat hopplöst. Och visst, både jag och Sarah Nyberg Pergament (aka Action Biker) som är med och sjunger på ”Do the Right Thing, Natalie” har nog vadat runt en del i pop från 90-talet, och det hörs kanske extra mycket på just den låten.
Blir nyfiken på The Doors-dissen, men Andreas förklarar att det mestadels handlar om ett ointresse och att han aldrig haft någon relation till bandet. En åsikt som vi alla kan relatera till.
Vad vill du förmedla med din musik? Finns det ett uttänkt formspråk eller följer du inspirationen?
– Små berättelser, skärvor av liv och händelser. Jag vill att lyssnaren ska se bilder framför sig. Små mikro-draman som är både konkreta men också ganska öppna och oavslutade för att ge utrymme för vidare associationer. Berättelser som står lite vid sidan av mig själv, jag föredrar när musik inte är så jag-centrerad utan mer berättande. Sedan vill jag väl parallellt hitta melodier och stämningar som kan ge fjärilar i magen, så enkelt kan det ju också vara, någonstans är jag ju på naiv jakt efter den ultimata poplåten.
Foto: Alexander Tillheden
”Du går ut och tar luft och lyssnar lite på avstånd på någon som hamrar plåt eller spelar såg”
Stämmer det att debutskivan Ausland Recordings spelades in i en container i Zürich? Det låter komplicerat.
–Det stämmer! En fraktcontainer. Det finns ett område i Zürich där konstnärer, hantverkare och musiker kan hyra in sig i containrar för att ha sina ateljéer i. Ett hundratal containrar står uppställda som i ett litet bostadsområde med tillhörande bar och lunchrestaurang, och hela området pulserar av kreativitet. Sjukt inspirerande miljö. Du går ut och tar luft och lyssnar lite på avstånd på någon som hamrar plåt eller spelar såg. Jag delade en container med några vänner och musiker ifrån Zürich. Bl.a. fantastiska Fiona Daniel som sjunger på låten ”Taking off the Ring”. Och Benjamin Hartwig som har spelat bas på de flesta låtar samt har hjälpt till att producera skivan.
Vad finns det för fördelar med att spela in under knappa förhållanden? Och vilka är nackdelarna?
– Fördelen är väl att du utnyttjar det du har till max och det är svårt att springa bort sig i de oändliga möjligheternas förvirring. Och du tvingas tänka till lite extra och hitta kreativa lösningar för att nå fram till varje låts kärna och uttryck. Jag hade t.ex. inte tillgång till trummor och valde att spela in samtliga trumspår med en gammal trummaskin och kompletterade med lite maracas. För mig funkade det toppen, har aldrig varit så effektiv.
Vad är det som gör trummaskinen speciell?
– Den har det finaste bastrummeljudet! Sedan är den rolig att leka med, och den kan gå från att låta torftigt till hypnotiskt genom några oheliga knappkombinationer, typ ”Bossanova”, ”Rhumba” och ”Samba” intryckta samtidigt.
Vad är nästa steg? Har du några idéer om hur nästa skiva kommer att låta?
– Lite oklart, kanske leta fram en ännu roligare trummaskin? Klart är att jag har haft min del av planlöst och tidskrävande experimenterande i musikstudior och jag har inte den tiden längre. Så även nästa gång kommer jag nog att lägga upp en tydlig ram för det hela. Men härnäst håller jag på med något helt annat: startar upp en ännu så länge namnlös trio med grymmaste Evelina och Martin.
Intervjun avslutas genom att Andreas beskriver trion med att volymen kommer att vara lägre än någonsin och denna presentation ligger i linje med den bild som Trollhättesonen ger av sig själv. En musiker som jobbar med små medel för att finna den perfekta popmelodin. Han har kommit en bra bit på vägen.
Inga spelningar är inplanerade för tillfället.
