Musikåret har bara börjat, men för mig startade 2016 den 18 november 2015. Datumet för ett välkommet meddelande.
I november fick jag ett meddelande av Mattias Nilsson från skivbolaget Kning Disk. Han hade skrivit ner en massa nyheter inför 2016, men alla dessa nyheter bleknande när jag läste de sista raderna:
Signat med Silverbullit. Det har gått många år sedan dom släppte sin senaste skiva. Nu äntligen är dom i studion och jobbar fram nytt material till en 2 låtars EP i början av 2016 och en fullängdare i april! Mäktigt! (aktuella datum är två låtar i mars och ett album i maj).
Jag har stött på Silverbullits sångare Simon Ohlsson vid ett flertal gånger i mitt bostadsområde. Hans utseende och klädstil har varit nedtonad, mer som en vandrande vålnad än en av Göteborgs främsta frontfigurer. Hans scenpersonlighet är mer intensiv än privatpersonen, och i ärlighetens namn är bandet förmodligen hellre en dold hemlighet än ett band på allas läppar. Silverbullits musik har alltid verkat i det fördolda.
Borde jag ha sagt något till Simon? När du hängde i balkongräcket på Sticky Fingers för många år sedan förstod jag att du var Sveriges enda rockstjärna. Borde åtminstone ha sagt tack för musiken, men jag sa ingenting.
Oavsett ihärdiga rykten verkade sista fullängdaren bli 2004 års Arclight. Ett fantastiskt album som följde upp 2001 års Citizen Bird.
Älskar singeln ”Run”.
2011 spreds uppgifterna om att Silverbullit var tillbaka i studion. Jag satt på en föreläsning – det måste ha varit Vinets ekonomiska och social historia – när jag mottog nyheten att bandet var tillbaka för att spela in nytt material. De hade fått SKAP-stipendiet (Svenska Kompositörer Av Populärmusik). Men Silverbullit släppte ingen ny musik, istället återvände jag till gruppens gamla inspelningar. 1997 års självbetitlade debutalbum snurrade flitigt under vissa perioder.
Älskar singeln ”King Of The Line”.
Silverbullits medlemmar har dykt upp i olika konstellationer under åren, men den 4 januari spred Gaffa nyheten att bandet var tillbaka på allvar. Och informationen nådde snabbt Sveriges alla redaktioner. Det är mycket möjligt att bandet blir större än någonsin vid releasen av den utlovade och kommande fullängdaren Airtight Garage. De är värda att bli större än större än Jesus för att återanvända John Lennons bevingade ord. En av få positiva effekter av vår tids överdrivna comeback-hysteri, är att band som Silverbullit får chansen att möta en ny publik och på så bli större än under glansdagarna i början av 2000-talet.
Stora förhoppningar riskerar dessvärre att resultera i stora besvikelser. Vill dock inte tänka i dessa banor.
För ett par veckor sedan skrev Aftonbladets Markus Larsson att alla som påstod att de inte ville gå på Håkan Hellströms kommande Ullevi-spelningar ljög. Jag har en utmaning till Silverbullit och bandets nya skivbolag Kning Disk. Lägg två speldatum 4-5 juni. Jag hade kommit på båda. Och att få höra bandets musik på en scen är nästa förhoppning. Det vore en dröm.
Älskar singeln ”Magnetic City”.
De som inte vill gå på en spelning med Silverbullit, vet inte att bandet existerar. Låt fler än någonsin höra talas om Silverbullit.
