The Besnard Lakes: “Min ungdomliga idealism har ersatts av något jag ännu inte kommit på vad det är“

bes 001

Ledda av Jace Lasek och Olga Goreas har den Montreal-baserade gruppen The Besnard Lakes i över ett decennium gjort musik lika elegant och storslagen som deras albumtitlar är komplicerade. Efter 2013 års Until in Excess, Imperceptible UFO återvänder de nu med det de själva beskriver som det poppigaste de har gjort. Den 21 januari släpps A Coliseum Complex Museum via Jagjaguwar. HYMNs Jonatan Södergren mailade lite med Olga Goreas inför albumsläppet.

I januari släpper ni ert femte album, A Coliseum Complex Museum. På vilka sätt sticket den ut från resten av era album?

– Albumet är det poppigaste vi har gjort. Vi har lämnat det mer orkestrala soundet på vårt senaste album Until in Excess, Imperceptible UFO för ett catchigare, ljusare sound. Det kan ha att göra med de två nya bandmedlemmarna, Sheenah Ko på keyboard och körsång och Robbie MacArthur på lead guitar, som båda är tungviktare som fått oss att nå vår fulla potential. Vi har behållit vårt sätt att jobba med flera lager, byggandet av ljudlandskap, för det är så vi är. Men vi håller det mer kortfattat på det här albumet.

Var det något specifikt ni ville experimentera med den här gången?

– Jag tror att vi hade samma målsättning som vi alltid har, vilket är att leverera det bästa albumet vi möjligen kan göra. Men låtarna var mer fulländade när vi gick in i studion för att spela in dem, så det var annorlunda. Vi hade en mer traditionell “trummor och bas inspelade samtidigt”-känsla på flera av låtarna. Så brukar vi inte arbeta. Det har nästan alltid varit mer av en “pussla ihop allt i studion”-känsla. Vi började utforska mer invecklade sångharmonier på förra albumet och vi har fortsatt i det spåret. Det är massor av vokala hooks på det här albumet! Allt efter att vi utvecklats som sångare och fått tillgång till körsångare, så har vi flyttat fram sången i ljudbilden.

Är det några särskilda händelser som påverkat er extra starkt på sistone?

– Som för alla är det saker som influerat oss individuellt och kollektivt, men jag ser på det som en svårfångad aspekt av psyket. Just nu är dominerande teman i mitt liv att bli äldre, förlora min fertilitet och allt känslomässigt bagage som kommer med det. Men den del av mig som vägrar växa upp tycker allt det där är trist. Kanske kan jag lämna det så, kanske smyger det sig in i musiken. I ett större perspektiv är jag fortfarande bekymrad, som jag är säker på att många är, över tillståndet i världen. Jag hoppas att vi som rationella, empatiska människor på något sätt kan vända på det. Det känns som att min ungdomliga idealism har ersatts av något jag ännu inte kommit på vad det är.

Hur har ni utvecklats som band över de senaste åren? Har klimatet förändrats?

– När vi först började var det i grund och botten bara Jace och jag som spelade in vårt debutalbum. Då hade vi ingen aning om vad vi gjorde i studion, så i det avseendet har det varit en spikrak lärningskurva. Våra tidigare erfarenheter från att spela i band hade förberett oss för det här, men det var när vi bildade The Besnard Lakes som vi blev mer medvetna om nyanserna och dynamiken bakom ett fungerande band. Det har blivit ett yrke för oss i ordets rätta bemärkelse, men det är ett givande liv och jag kan inte se mig själv jobba med något annat som skulle få mig att känna mig gladare.

– När det kommer till musikklimatet så känns det som att marknaden har blivit överfull. Tillgång överstiger efterfrågan. Det var lättare att göra musik som lät hyfsat bra förut. Det känns som att jag hela tiden måste kämpa för att komma ikapp all ny musik som släpps. Men det är okej, det betyder bara att jag måste anstränga mig mer för att hitta guldkornen.

Vilken är den viktigaste läxan du lärt dig sedan ni bildade bandet?

– Jag har blivit betydligt mer avslappnad. Förut stressade jag upp mig mer över småsaker. Jag har mycket mer tålamod nu. Jag väljer mina strider mer effektivt. Jag har vuxit upp alltså.

Inspireras du fortfarande av samma saker?

– Jag inspireras av esoteriska saker och har en kärlek för det övernaturliga. Jag har designat mönstren som är på insidan av omslaget. Var och en har ett särskilt positivt ord som representerar dem. Jag uppfattade det som någonting meditativt för mig själv, så visade jag det för Jace och han tyckte det vore coolt om vi kunde ha med dem på albumet. Det är ämnat som en “styrkan av positivt tänkande”-grej. Vi jobbar på att göra en liveshow med de här sigillerna. Vi vill ha laser och ljus överallt! Bara för att göra det mer spännande.

Är det några låtar på albumet ni inte skulle kunna ha skrivit innan ni nådde det här stadiet i era liv?

– Det är en sån mind-blowing fråga, det känns som att jag kommer få en metafysisk breakdown om jag försöker svara på den! Men om du tänker på låtarnas komplexitet så är ”The Plain Moon” en kandidat. Det är en sån låt där fröet till idéen kom för flera år sedan. Vi försökte oss på att arbeta med den redan på The Besnard Lakes Are the Roaring Night. Men den blev kvar, vi gav oss på den igen, den satt bättre och bättre, till sist klurade vi ut hur vi skulle spela den.

Ni har gått igenom en rad medlemsbyten, till exempel har Richard White slutat turnera med er. På vilka sätt har de här bytena påverkat bandets dynamik?

– Alla som är med i bandet har så starka personligheter, jag tror vi har lärt oss mycket av varandra. Rich har en så varierad bakgrund som musiker, han är lätt en av de mest talangfulla personerna jag har spelat med. Han är den lärda av oss och hör ofta saker som vi andra inte har en aning om, om ett ackord inte går att spela över en viss ton till exempel. Han har ett tränat öra och är en fenomenal musiker. Sheenah och Robbie påminner mer om mig, Jace och Kevin i sin spelstil. Självlärda och har lärt oss genom att spela i olika band. Självklart har dynamiken förändrats beroende på vilka som är med i bandet, våra bakgrunder, personligheter och hur de går ihop. Sedan är det spännande att vara en kvintett istället för en kvartett. Och att ha ytterligare en tjej i bandet. Det känns som att Sheenah och Robbie spelar i tandem medan jag, Jace och Kevin utgör kärnan.

Hur kom ni på titeln A Coliseum Complex Museum?

– Jace kom på titeln. Vi körde igenom Texas på turné när Jace såg en skylt med orden Coliseum, Complex och Museum efter varandra och pilar i olika riktningar. Han tyckte det var en cool ordkombination och det slog honom att det skulle vara en bra titel på någonting. Så det fick bli titeln på albumet!

Albumets leadsingel ”Golden Lion” släpptes förra året och är en av era mest medryckande låtar. Hur kom den låten till?

Den kom till rätt snabbt och har en förhållandevis enkel instrumentation om du jämför med resten av albumet. Fast tematiskt tycker jag att den representerar resten av albumet med sin karnival-liknande atmosfär och surrealistiska text. Det är en introduktion till A Coliseum Complex Museum.