Under året som gått har mängder av fantastisk ny musik släppts, men även en hel del gammal musik. Jag kommer här nedan att göra ett försök att, utan inbördes ordning, lista den bästa gamla musiken som släppts i år.
Det här listan kommer inte att innehålla några superkända namn. Ni kommer inte att hitta Bruce Springsteens The Ties That Bind, jubileumsutgåvan av Okkervil Rivers Black Sheep Boy eller Ulf Lundells mastodontbox. Vad ni däremot kommer att hitta är en rad mindre kända, ibland även helt okända, artister.
Fokus ligger på musik som aldrig tidigare har släppts, eller som har släppts men inte fick det erkännande den förtjänade vid den tidpunkten. Musik som återutgivits och på så vis fått en ny chans att finna en publik. Under de senaste åren har det kommit att råda inflation på s.k ”bortglömda mästerverk”. Var och varannan vecka släpps någon nyupptäckt skiva som grävts fram på någon loppis eller som hittats på en dammig vind. Många skivor lever upp till hypen, jag minns till exempel Lewis mästerliga L’Amour som återutgavs förra året och den fascinerande historia som omgav skivan, men många släpp faller även platt när stämpeln som mästerverk snarare känns som ett försäljningsargument. Oavsett så finns det något fint i att bortglömda, okända eller underskattade artister från förr får en ny chans i en ny kontext.
Här är några skivor som återutgivits i år som är väl värda en lyssning:
Scott Fagan – South Atlantic Blues
1968 släppte The Magnetic Fields-sångaren Stephin Meritts biologiska far Scott Fagan sitt debutalbum South Atlantic Blues via Acto Records. Fagan var okänd och i princip hemlös vid tillfället. Skivan sålde nästan ingenting och föll snart i glömska. En anledning till den uteblivna succén kan måhända vara att den släpptes samma vecka som Van Morrisons Astral Weeks, de två skivorna bär på många likheter. Nu har dock Saint Cecilia Knows valt att ge ut skivan på nytt, vilket får ses som ett bevis på synnerligen god smak. Musiken är en mästerlig blandning av lågmäld psychpop, soul och folkrock och Fagans röst låter som en blandning mellan en ung David Bowie och Donovan.
Lee Robinson Machine – Family Album
1997 gav den Madrid-baserade engelsmannen Lee Robinson ut sitt enda soloalbum via den relativt okända spanska etiketten Por Caridad. Skivan såldes på CD i några hundra ex och strax efter releasen gick bolaget i konkurs. Något år senare gick Robinson tragiskt bort. Nu har spanska bolaget Munster Records, i samarbete med amerikanska Light in the Attic, återgivit skivan på vinyl. Albumet består av både covers och egna låtar och är en salig blandning av blues, postpunk, folk, gospel och pop. Ljudbilden präglas av analoga synthar och Robinsons experimentationsvilja har bidragit till att skapa en väldigt spretig skiva, i ordets allra bästa bemärkelse.
Patrick Cowley – Muscle Up
Tillsammans med till exempel Giorgio Moroder räknas Patrick Cowley som en banbrytande figur inom den elektroniska musiken. Till skillnad från Moroder höll sig dock Cowley i bakgrunden och fick sorgligt nog inte något större erkännande innan sin allt för tidiga bortgång i AIDS 1982. Idag är han främst känd för att ha producerat flera stora pophits under 70-talet. Vad som däremot är mindre känt är att han under sin tidiga karriär även ägnade sig åt att komponera soundtrack till gayporr. För två år sedan påbörjade skivbolaget Dark Entries en serie återutgivningar av Cowleys musik från den tiden. 2013 kom School Daze och i år släpptes Muscle Up. Det är lågmäld, väldigt smooth, elektronisk musik som påminner om både Tangerine Dream och Arthur Russell.
Denny Lile – Hear The Bang
Ungefär 40 år efter inspelningen av materialet gav Fat Possum i år ut en 16 låtar stark samling av Louisville-musikern Denny Lile. 1973 spelade Lile in en självbetitlad skiva som innehöll flera av de låtar som nu återfinns på Hear The Bang. Skivan sålde väldigt lite och Lile själv, som leda av stora alkoholproblem, försvann kort därefter ut i periferin. Det Lile fram till idag varit mest känd för är att Waylon Jennings hade en hit med en cover av hans ”Fallin’ Out” i slutet av 80-talet. Att Lile inte fått mer uppmärksamhet känns i det närmsta absurt när man hör skivan, som är till bredden fylld av fantastiska country och americana-låtar som alla borde ha haft potential att bli klassiker. Fans av Neil Young och Merle Haggard kommer älska det här.
David Kauffman & Eric Caboor – Songs from Suicide Bridges
1982 träffades David Kauffman och Eric Caboor i Los Angeles. Två talangfulla singer/songwriters som båda sökt sig till L.A för att satsa på musiken men misslyckats. Halvt på skoj, halvt på allvar bestämde de sig för att sätta ihop en skiva bestående av sina allra deppigaste låtar och ge ut tillsammans, som en sista aktion innan de gav upp sina karriärer. Resultatet blev en skiva med den galghumoristiska titeln Songs from Suicide Bridge, en samling nästan plågsamt ärliga folkpop-låtar om livet och döden. Inte på något sätt unikt, däremot fruktansvärt bra. Duon nådde inga större framgångar med det här släppet heller, men skivan har kommit att bli lite av en kultklassiker bland vinylsamlare och återutgavs i våras av Light in the Attic.
Elyse Weinberg – Greasepaint Smile
2001 gavs Elyse Weinbergs länge bortglömda debutalbum Elyse från 1968 ut på nytt. Nu 14 år senare är det dags för hennes andra skiva Greasepaint Smile att se dagens ljus för första gången. Skivan är producerad av Neil Youngs kompanjon David Briggs och Young själv bidrar med gitarrspel. Överlag handlar det om folkrock i olika variationer. Stundtals mer lågmält och pianodrivet, stundtals mer bluesigt, men alltid sammansvetsat av Weinbergs fantastiska röst. ”Houses” fanns med som bonusspår redan på debuten men får här höras i sitt tänkta sammanhang tillsammans med fina låtar som ”City of Angels” och ”What You Call It”.
Normil Hawaiians – Return to the Ranters
Postpunk-kollektivet Normil Hawaiians bildades i Brixton, London under det tidiga 80-talet. 1985 spelade de in vad som var tänkt att bli deras tredje skiva. Saker och ting kom emellan och det hela slutade med att skivan inte gavs ut, fram tills nu. Med start i år påbörjade skivbolaget Upset the Rythm en återutgivningsserie med Normil Hawaiians samtliga album. Först ut är den osläppta tredjeskivan och under 2016 återutges även de kronologiskt föregående albumen More Wealth Than Money från 1982 och What’s Going On? från 1984. Precis som sina föregångare är Return to the Ranters en samling socialrealistiska låtar färgade av det politiska klimatet i Storbritannien på 80-talet. Musikaliskt låg musiken före sin tid, experimentell och industriell postpunk med en mer direkt approach än vad bandet hade på de två tidigare skivorna.
Ata Kak – Obaa Sima
2006 startade Brian Shimkovitz bloggen Awsome Tapes From Africa där han skrev om afro-pop, disco och electro från den afrikanska kontinenten, bloggen har sedermera blivit ett skivbolag som sedan 2011 återutger obskyra afrikanska kassetter i andra format. Obaa Sima av Ata Kak är en av bolagets i mitt tycke bästa utgivningar hittills. Obaa Sima är en skiva som inte direkt låter som något annat jag tidigare hört. En trummaskin-driven blandning av house, hip-hop och afrobeat. Återutgivningar av afrikansk musik har varit populära i västvärlden under senare år, inte minst tack vara David Byrnes skivbolag Luaka Bop och William Onyeabors framgångar för något år sedan, och man undrar hur många fler gömda skatter av den här sorten som finns där ute.
Mariah – Utakata no Hibi
Mariah var ett experimentellt japanskt popband som var verksamma under första halvan av 80-talet. Bandet blandade influenser från Japan och mellanöstern med västerländsk rockmusik och skapade ett fascinerande egensinnigt sound. Deras låt ”Shinzo no Tobira” har under senare år fått något av en kultstatus. Låten är en briljant blandning av japansk synthpop med armenisk folkmusik och är hämtad från Utakata no Hibi som är bandets fjärde och sista skiva. Skivan skiljer sig rejält från bandets tidigare och det är den som Palto Flats nu har givit ut på nytt. ”Shinzo no Tobira” är albumets största stund, men det är definitivt inte den enda höjdpunkten. Vi bjuds på 7 låtar bestående av ljudlandskap som för tankarna till Brian Eno. Stundtals låter musiken som Grimes, 30 år innan Grimes ens började släppa musik.
Goldberg – Misty Flats
Barry Thomas Goldberg inledde sin musikkarriär i Minneapolis-gruppen The Batch. Till skillnad från sitt tidigare band, som främst sysslade med Big Star-influerad power pop, är Goldbergs första soloskiva en helt annan historia. Misty Flats är en samling ödsliga folkballader, sparsmakat arrangerade och drivna av akustisk gitarr. Albumet trycktes upp i 500 ex och försvann sedan in i obskyritet. Goldberg gick snabbt vidare för att göra musik med lite rockigare prägel och det är först nu Misty Flats tillgängliggjorts för en större publik. ”Never Stop Dreaming”, ”Golden Sun” och ”Never Came to Stay” är en trio låtar som förtjänar ett mycket bättre öde, skönt att det nu rättats till.
Även värda ett omnämnande:
Willie Trasher – Spirit Child
Doug Hream Blunt – My Name Is Doug Hream Blunt
Severed Heads – Clifford Darling, Please Don’t Live in the Past
Alex Chilton, Alan Vega, Ben Vaughn – Cubist Blues
Spooner Oldham – Pot Luck
Arthur Russell – Corn
Lily Chao – Chinese Folk Songs
Vince Matthews and Jim Casey – The Kingston Springs Suite
Pops Staples – Don’t Lose This
Mamman Sani – Unreleased Tapes 1981 -1984
Various Artists – Don’t Think I’ve Forgotten – Cambodia’s Lost Rock and Roll
Various Artists – Hanoi Masters: War Is a Wound, Peace Is a Scar
