Jag är inte särskilt intresserad av julen. Klappar, granar, glögg. Släktträffar, döda djur, Carola som lidelsefullt sjunger om stjärnan i Betlehem. En bjällrande och glittrande malström av lågmäld, varm hysteri.
En väldigt fin sak med Maja Gödickes nya skiva är därför att den helt befriar mig från julen. Fyra dagar innan midvinterbloten, när jag är som mest sårbar, kommer den till mig, helt utan glitter. Och fängslar mig direkt. Med sitt spröda anslag, med sin underjordiska föränderlighet. Maja sjunger oerhört vackert; ömsom svalt, nonchalant, ömsom varmt och exploderande nära. Som textförfattare är hon 2005-2015 svåröverträffad.
”Möblerna i mitt rum talar ett tydligt språk / dom säger vi är här för att stanna
du pratar om att gå men du står där du står / vad vill du egentligen säga?”
”Valda upptagningar 2005-2015”. Så beskrivs Omniana. Och någon vanlig skiv-skiva är det inte. På tio år händer mycket, såklart. Därför är Omniana spretig. Men spretig på samma fina sätt hela tiden. Det börjar med jazziga ”Can’t Stand Me” och slutar, nitton spår senare, med Regina Spektor-eska ”Skipper”. Däremellan bor ett helt universum. Som Maja själv sjunger; en egen tyngdlag. Omniana bär sig själv genom oändligheten.
Ibland är det omöjligt att inte bli religiös. Som i ”Marmor” – en utomjordiskt perfekt poplåt. Majas röst, stråkarna, orgeln. I sex minuter. Bland det vackraste vi hört på svenska i år.
Överhuvudtaget är det mycket orglar på Omniana. Steget är aldrig långt till det sakrala, vare sig det gäller vemodspop (”Ligga still”) eller indiedisco (”Manson”). Men högtidligheten i orgelmattorna tar aldrig överhanden; i Maja Gödickes suggestiva ljudlandskap blir orgeln snarare en mystisk påminnelse om alltings litenhet. Ett sorgset rop från ensamheten.
Trots alla mina lovord är Omniana en svår samling låtar att recensera. Mästerlig pop blandas med psykedelisk synth och spår som mest tycks vara små infall. Det är frestande att gå i Telefonplan-fällan och kalla samlingen för ett ”konstverk snarare än en skiva” eller för en ”populärkulturell musikinstallation”, men i slutänden spelar det ingen större roll vad vi kallar det här. Maja Gödickes Omniana är en av årets mest intressanta svenska musikhändelser. Punkt slut. Alla musikredaktörer som redan sammanställt sina årslistor kan börja gräma sig nu.
[Kning Disk, 21 december]
