Årets bästa hiphop 2015

Att gå igenom årets hiphopsläpp väcker många minnen. Minnen om glädje och överraskningar, förväntan och chock – men en del besvikelser också. Låt mig förklara.

Innan jag började skriva denna text gick jag igenom några av de plattor som släppts under året. Lyssnade på dem, men läste också de recensioner som jag och mina kollegor skrivit under 2015. Vissa av de som fallit i glömska återupptäckte jag, men vissa skivor blev jag lite förskräckt av. “Va? är inte den här från 2014?” blev en återkommande tanke. Joey Bada$$B4.DA.$$ är en sådan platta.

B4.DA.$$ är också skivan som satte ribban för årets hiphop. En rätt så hög ribba om jag ska vara ärlig. Och det är helt klart ett av årets bästa hiphop-album, men trots att ribban varit hög så är det många som nått upp dit. Det har nämligen varit ett extremt bra år för denna genre som jag älskar att gotta ner mig i. Här är årets bästa (icke-svenska) hiphop.

10. Dr Dre – Compton
Att Dr Dre äntligen fick tummen ur och gav oss sin tredje platta var på tiden. Compton är en av årets överraskningar. Att det skulle vara en bra platta är väl en sak, men anledningen till att plattan är så bra är överraskande. Dre gav oss inte en ny Chronic eller en ny 2001, utan en platta som är helt rätt i tiden och anpassad till hiphopens utveckling, precis som hans två tidigare studioalbum. En gnutta mer G-Funk hade dock inte skadat om man hade fått önska helt fritt.

Det tråkiga är att Eminems onödiga rad “I even make the bitches I rape cum” stal uppmärksamheten från denna hyllning till stadsdelen Compton, som bevisligen är en oerhört viktig del i livet för Dre, men som också är en av de viktigaste platserna för hiphopens historia.

9. Fashawn – The Ecology
Att bygga en bro mellan East Coast och West Coast har gjorts förut, men att bron byggs upp av en av de yngre på West Coast-scenen ihop med en gigant från East Coast-scenen, är något nytt och vackert. Nas-producerade skivan The Ecology innehåller kanske en del enkla r&b-hooks, men sättet Fashawn levererar sina rader över dessa hooks och klockrena samplingar är på en högre nivå.

Skivan gästas bland annat av Aloe Blacc som sätter soulprägel på låtarna, men också av BJ The Chicago Kid som allt mer börjar likna en flytboj. Han ploppar upp lite överallt. Det som gör att The Ecology fungerar så bra är att det fortfarande känns independent, även om storbolaget Mass Appeal ligger bakom.

8. Jedi Mind Tricks – The Thief And The Fallen
Vinnie Paz bevisar för omvärlden hur mycket han vuxit i sitt textskrivande på The Thief And The Fallen. Det är fortfarande storslagna beats, men de har nu fått lite extra rockfeeling, samtidigt som vi slipper höra detta ständiga tjat om “faggots” som funnits med på de flesta tidigare album.

På skivan hörs även Yes Alexander, Eamon, Dilated Peoples och R.A. The Rugged Man. Paz använder sig inte lika mycket av stödord som förut, utan har utvecklats som lyricist. Denna betydelsefulla detalj är en av flera anledningar till att jag håller skivan så högt. Ett bevis på mognad hos Vinnie Paz. Tydligen ska albumet även vara till viss del inspirerat av skräckikonen Clive Barker.

7. Action Bronson – Mr Wonderful
Action Bronson är mannen som aldrig upphör att överraska. Alla visste att Mr Wonderful skulle släppas och ges ut via Warner av alla bolag. Men vad skulle hända nu? Skulle Action Bronson bli ännu en av mainstream-rapparna? Skulle Mr Wonderful bara falla i glömska? Svaret är uppenbarligen: nej.

Chocken av att Bronson vände upp och ner på vad som förväntades slog hårt. Skivan blandar in allt från 70-talsrock och old school-beats till dålig humor, matlagning och sånglektioner från uteliggare. Små instickare mellan låtarna ger skivan liv.

6. Prof – Liability
Det här är en av årets största överraskningar. Prof, som tidigare mer legat på Dirt Nastys nivå, kliver in på Rhymesayers och släpper en av årets grymmaste hiphop-plattor. Hur? Till viss del hör det till att Slug från Atmosphere verkar ha fungerat som mentor till Prof samt att Slug är med och driver skivbolaget.

Men det som verkligen sätter Liability på denna lista är steget som Prof tar från att göra låtar med humoristiska inslag till att verkligen gå in med hjärta och själ i musikskapandet. Killen är inte bäst på att sjunga, men han kan verkligen anpassa sin röst till den känsla han vill förmedla. Humorn finns såklart fortfarande kvar men tar inte över. Sen skadar ju inte allt 80-talsflirtande i beatsen.

5. Angel Haze – Back To The Woods
Angel Haze blandar sin sångröst med feta flows på ett oerhört snyggt sätt. Hos många artister fungerar inte kontrasten mellan att både rappa och sjunga, då rappen mest känns påtvingad för att nå ut till ett visst klientel. Angel Haze låter rap och sång leva i symbios. Det ena skulle inte vara lika bra utan det andra.

Back To The Woods är en skiva som man ska ge flertal lyssningar då man upptäcker något nytt varje gång – samtidigt som den växer sig större och större.

4. Joey Bada$$ – B4.DA.$$.
Som jag tidigare sagt: ribban sattes med B4.DA.$$. Vissa höll samma nivå, några tog sig över, men många, många kom knappt i närheten.

Att låta så erfaren efter en så kort karriär är imponerande nog, men att samtidigt flirta med 90-talets hiphop gör att man faller lite hårdare för B4.DA.$$. Speciellt för en relativ old timer som jag (okej är bara 30 – men ändå).

Kaxigare person än Joey Bada$$ får man leta efter. Han växlar från mixtapes till studioalbum like a boss. Han gör det han vill och det han vill är att göra bra hiphop som passar rätt in i tiden.

3. Czarface – Every Hero Needs A Villain
Som comic-nörd faller jag säkert lite lättare än andra för denna underbara skiva. Men även om jag lägger allt mitt nörderi åt sidan bevisar Esoteric, 7L och Inspectah Deck att första plattan inte bara var en one hit wonder, utan att de höjer sin egen ribba och ständigt hoppar över den. Tunga samplingar görs från bland annat 70-talets Harlem soul och gammal rock till ett oerhört filmiskt sound.

Debuten hade många gäster som väger tungt, men gästerna på Every Hero Needs A Villain är på en annan nivå. Och om inte nörderiet i texterna är nog, så har Esoteric också skrivit en comic till plattan som följer med till de första vinylerna.

2. Oddisee – The Good Fight
Oddisees platta The Good Fight tar plats som en del i familjen. Man känner sig hemma när man sätter igång skivan. Ett loungejazzigt sound med inslag av orgelmusik, psykedelisk rock á la The Doors.

Mellow Music Group förtsätter att glänsa över andra skivbolag och med all rätt. De producerar otroligt bra musik och Oddisee tar plats längst fram av både rappare och producenter på MMG i år. Storheten i skivan ligger också i att Oddisee är sin egen producent och vet vilka beats som passar honom själv bäst. Det passar som handen i handsken.

1. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly
Självklart är det ingen överraskning att Kendrick Lamar plockar hem första platsen. Det är tråkigt med förutsägbara svar, men det här är helt klart en värdig vinnare.

To Pimp A Butterfly är skolexemplaret för helhet. Från början till slut är det en berättelse som förklarar livet ur Kendricks synvinkel. Livet som man, som fattig, som rik, som artist, som anonym och självklart som minoritet, både från omvärldens synvinkel – men även från hur han själv uppfattar livet. Allt detta är som en berättelse rakt igenom där varje historia griper tag om känslorna inombords och tvingar fram dem för alla att se. Samtidigt som varje låt kan stå på sina egna ben.

To Pimp A Butterfly är en hiphop-klassiker och kommer vara ett album vi tittar tillbaka på som en game changer. En av årets viktigaste skivor även om man räknar med alla andra genrer och vad mer kan vi kräva från en platta? Ärligt talat ingenting. Varför leta efter invändningar, när man inte kommer finna något?

Angel Haze. Foto: Pao Duell/Rockfoto

Angel Haze. Foto: Pao Duell/Rockfoto

Det har varit ett riktigt starkt år för hiphop. En EP (som därför ej är med på listan) som måste nämnas är Open Mike Eagle A Special Episode. Lupe FiascoLupe Pharaoh är också en riktigt tung EP.

Här följer några fler namn som inte tog sig in på listan men som förtjänar att nämnas.

Earl SweatshirtI Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside: An Album by Earl Sweatshirt
GangreneYou Disgust Me
Lupe FiascoTetsuo & Youth
Pete RockPetestrumentals 2
BlackaliciousImani (Vol.1)
Mick Jenkins Wave(s)
Tech N9ne – Strangeulation Vol. II
Apollo Brown Grandeur
L’Orange & Kool Keith – Time? Astonishing!
Ghostface Killah & Adrian YoungeTwelve Reasons To Die II

Frågan som kvarstår är hur kommande år kommer se ut? 2016 har nästan inga spikade albumsläpp än så länge, men ändå lite att bjuda på. Förhoppningsvis kommer Mellow Music Group fortsätta sin färd upp till toppen av berget med deras fantastiska indiekänsla.

Hoppas även på att få se några nya stjärnskott som synts till på lite gästspots. Till exempel: Justus, King Mez, Kevin Abstract, DonMonique, Saba och Tink.

Något man bör ha i kikaren redan nu är att i januari släpper Anderson Paak en uppföljare till plattan Venice som han självklart döpt till Malibu. Något annat att verkligen se fram emot är plattan And the Anonymous Nobody som De La Soul hade planer på att släppa 2015 (men nu verkar det som plattan kommer i början på andra kvartalet 2016).

Jag håller tummarna på att denna våg av bra och egentänkande hiphop fortsätter och att 2016 håller måttet.