Josh Rouse – en musikalisk kameleont

Pressbild

Pressbild

I våras kom Josh Rouses elfte album The Embers of Time, präglad av Nebraskasonens dagliga liv i nya hemlandet Spanien. HYMNs Anton Lindskog träffade mannen, som har beskrivits som ”en av de mest engagerande låtskrivarna i modern tid”, i samband med senaste Malmöbesöket i början av december.

Josh Rouse ger ett vänligt och lågmält intryck – precis som musiken på The Embers of Time – när han tar emot i foajén på Quality Hotel vid Konserthuset i ett grådaskigt Malmö. Han är klädd i flanellskjorta och jeans och har på sig samma hatt som han bär till sin kostym under spelningen på Babel senare under kvällen.

Vi går till den tomma hotellrestaurangen för att kunna prata ostört. Josh frågar artigt om Malmö och  HYMN om skrattar gott åt min beskrivning av oss som ”Sveriges nördigaste musiksajt”.

Du har kallat The Embers of Time för din ”surreal expat therapy record”. Hur ska den termen tolkas?

– Som du vet så har jag släppt ett antal skivor nu. Och varje gång ett nytt album är klart måste jag förklara mig för pressen och beskriva vad det är för något. Jag kommer inte undan med att göra som Leonard Cohen och bara säga ”här kommer några nya låtar” (skratt).

”Jag har lättare för att anpassa mig till nya situationer och det underlättar ju helt klart”

– Texterna på The Embers of Time handlar till stor del om hur det är för en amerikan att leva utanför USA. Hur det ibland kan kännas ”surrealistiskt” att ha sitt liv i ett annat land.

Josh Rouse föddes år 1972 i den lilla staden Oshkosh i Nebraska. Fadern hade en karriär inom försvarsmakten, vilket fick familjen att flytta flera gånger innan Josh började på college i Nashville, Tennessee – platsen där han kom att inleda musikkarriären.

– Jag gillade inte att vi flyttade så mycket, berättar Josh. Det blev nya skolor hela tiden och nya platser att försöka passa in på. Nu i efterhand är jag glad att jag fick den erfarenheten så tidigt i livet. Det har gjort saker och ting enklare för mig på senare år. Jag har lättare för att anpassa mig till nya situationer och det underlättar ju helt klart i livet som artist.

Pressbild

Pressbild

Det var efter skilsmässan från första äktenskapet år 2004 som Josh lämnade Nashville för det soliga Spanien. Idag bor han i València, vid kusten mot Medelhavet, tillsammans med hustrun Paz Suay och deras två söner.

– Kulturellt sett är det många skillnader, konstaterar Josh. Tempot är högre i USA. Det dagliga schemat är också väldigt annorlunda. I Spanien tar man, som du säkert vet, en lång paus mitt på dagen. Som följd av det blir dagen väldigt lång.

– Men i grund och botten gör folk liknande saker som…ja, du vet, går till affären och handlar mat, tar hand om nära och kära och så där. Människor drivs av liknande saker. Så är det nog över hela världen.

Är det svårt att kombinera det dagliga familjelivet i València med musikkarriären?

– Ja, det är väldigt svårt emellanåt. I år har jag gjort en bit över 70 spelningar runt om i Europa och USA. Det blir mycket resor och man får försöka balansera med det vanliga livet. Familjen har fått vänja sig vid att jag kommer och går.

För två år sedan gjorde Josh Rouse sitt första filmsoundtrack till den spanska komedin La Gran Familia Española (på engelska Family United).

– Det började med att regissören Daniel Sánchez Arévalo använde min låt ”Quiet Town” i en av sina filmer, berättar han. Vi kom i kontakt med varandra och jag erbjöd att hjälpa honom med soundtracket till nästa film. Då hade jag dock inte läst manuset…

– Jag blev mycket skeptisk när jag fick veta vad filmen skulle handla om. Jag gillade temat – men det är ett väldigt typiskt spanskt tema. Det kändes konstigt att, jag som som utlänning, skulle göra musiken till en film om en stor spansk familjeåterträff. Men när jag sa det till Daniel svarade han att det var precis den kontrasten som han var ute efter.

– Det blev många utmaningar. Filmen innehåller till exempel en åtta minuter lång scen och jag skulle skriva ett stycke musik som skulle få folk att börja gråta. Men det var mycket lärorikt.

Du fick ett pris för ditt soundtrack. Kan du berätta om det?

– Ja, jag blev nominerad till en Goya (Spaniens svar på Oscars). Jag hade dock verkligen aldrig räknat med att vinna så jag gick till galan mest för skojs skull. Plötsligt ropade de upp mitt namn och jag, som inte hade förberett något tal, fick snabbt improvisera ihop något att säga. På spanska dessutom. Det var en surrealistisk upplevelse.

”De två albumen är väldigt påverkade av solen och stranden i Spanien”

Det nya hemlandet har gjort sitt avtryck på Josh Rouses musik. Något som märktes av på lågmälda Subtitulo (2006) – men kanske framför allt på El Turista från 2010, där Josh sjöng på spanska influerad av samba och mjukbossa (till ett rätt så blandat mottagande)

– De två albumen är väldigt påverkade av solen och stranden i Spanien. Jag tror det är så enkelt att olika typer av låtar och melodier kommer till dig på olika platser. Precis innan vi träffades idag satt jag och skissade på en ny, ganska dyster låt som går mer i moll. Den är nog inspirerad av det svenska vädret (skratt).

Foto: Martin Rörberg/Rockfoto

Foto: Martin Rörberg/Rockfoto

Josh Rouse skrev en av sina mest uppskattade låtar under en turné i Sverige år 2002: ”Flight Attendant”, där vi får följa en mobbad, utstött pojke som startar ett nytt liv som flygvärdinna. Det är en rätt otypisk Josh Rouse-låt som tar flera vändningar (och lånar en pianoslinga från Elton Johns ”Song For Guy”).

– Svårt att säga så här i efterhand vad som inspirerade mig att skriva den låten. Jag var ute på turné och flög mycket. Kanske var det därifrån det kom?

Du har ju hållit på med det du gör ett tag nu. Har ditt sätt att skriva förändrats med tiden?

– Nej, inte nämnvärt. Skillnaden är att jag är mer kräsen idag. Jag skriver fler låtar så det finns fler att välja på och så jobbar jag längre på egen hand innan jag tar in fler musiker. Det är ett hantverk och jag vill tro att jag blir bättre på det med tiden.

Eftersom vi utger oss för att vara Sveriges nördigaste musiksajt så får jag avsluta med en nördig fråga: Ditt gitarrspel i nya ”Ex-Pat Blues” får mig att tänka på Nick Drakes avskalade stil i t.ex. ”Pink Moon”. Har han varit en viktig inspirationskälla för dig?

– Ja, det är helt klart en artist som jag har lyssnat mycket på under de senaste tjugo åren. Och så gillar jag låtarna som hans mamma skrev, Molly Drake – har du hört henne? Ingen kände till det förrän några av hennes hemmagjorda inspelningar kom ut för några år sedan. Man hör helt klart var hans inspiration kom ifrån!