
Arkivbild. Foto: Helena Berg/ROCKFOTO
Med sin lappade gitarr i handen vandrar José González ensam upp på scenen på KB. Förbandet This is the Kit från Bristol slutade spela för en halvtimme sedan. De lät som ett First Aid Kit som har förläst sig på Charlotte Brontë.
Den blyga Göteborgssonen verkar skina upp lite när han blickar ut över den slutsålda lokalen. Någon scenestradör är han sannerligen inte, men han vågar sig på att säga att “det är skönt att se er”. Sedan inleder han med den oerhört vackra ”Crosses” från debutskivan Veneer. Publiken sluter ögonen och sköljs med.
Kanske är det överflödigt att påpeka det, men José Gonzalez är en alldeles gudabenådad gitarrist och sångare. Och när han viskar fram sina Nick Drake-osande kontemplationer är det omöjligt att slita blicken från honom.
Tyvärr är den suggestiva och intima stämningen från hans första skivor svåra att återskapa i en större bandkonstellation. Därför känns det som en liten besvikelse när hans kompband kommer uttrampande på scenen under andra låten, ”Vestiges and Claws”.
Det är förstås ett gäng skickliga musiker han omger sig med. Och de första låtarna han river av, framför allt Kylie Minouge-covern ”Put Your Hand on My Heart”, låter väldigt bra. Men i mitten av spelningen dyker ett par låtar från González bandprojekt Junip upp. Det får ses som olyckligt. Junip var ett projekt som aldrig riktigt flög. Och om sanningen ska fram är det inte därför folk är här.
Detta mellansegment avslutas av José González två mest kända covers, Massive Attacks ”Teardrop” och The Knifes ”Heartbeats”. De tillhör utan tvivel hans bästa låtar. Han har gjort dem till sina egna på ett formidabelt sätt. På sätt och vis är José Gonzálesz den ultimata “Så mycket bättre”-artisten. Känslan är att han skulle kunna göra ett Hollywood-soundtrack av vilken Da Buzz-skiva som helst. Vi börjar undra, kommer det här bli berättelsen om José González en vacker dag? Att han var en fenomenal coverartist?
Men så kommer ”Down the Line”. Den sagolika låten från den andra skivan, ”In Our Nature”. Den som sannerligen inte är någon cover utan bär alla komponenter i José González helt unika sound. Vi tvivlar inte längre, utan flyttas tillbaka till när vi drabbades av José González första gången. På väg hem från gymnasiet, på en busshållplats i duggregnet, eller var vi nu var. Plötsligt står hälften av publiken återigen med slutna ögon och gungar med.
Text av Gustav Wirtén och Marcus Bornlid Lesseurs.