Sufjan Stevens. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Spänningen är olidlig när vi nu kommit till årslistans topp 10. Men vi spar på det allra bästa ett tag till. Vinnaren presenteras imorgon!
10. Viet Cong – Viet Cong
Med ett indiereferensbibliotek större än Pitchforks samlade skribentkår attackerar Viet Cong från alla håll. När något spår låter som om kanadensarna mortlat Daydream Nation till grus så kan något annat närmast kopiera Pixies mer tralliga bitar. Viet Cong gör ändå musiken till sin egen och har i den självbetitlade albumdebuten skapat nära nog perfekt alternativ rockmusik. AS
9. Susanne Sundfør – Ten Love Songs
Det finns ett påtagligt mörker på Ten Love Songs, även om titeln i sig låter rätt så harmlös. Sundfør håller en innerlig predikan om hur kärlek kan kännas medan hon har hjärtat i halsgropen och knytnäven bakom ryggen. Hela albumet omsluts av en tung och elektronisk dimma som aldrig riktigt skingrar sig. Den ligger kvar långt efter att skivan har snurrat klart. Praktiskt taget som en förtrollning.
8. Dungen – Allas Sak
På Allas sak låter Dungen mer organiskt, fokuserat och melodiöst än någonsin. De utflippade instrumentalpartierna är inte lika många, men de tittar in likt sista gästen på några spår. Modernt och vintage möts, kramas, och kommer överens. Grenarna med influenser är många, texterna raka men finurliga. Alla kan hitta något att njuta av. Den är verkligen allas sak. OR
7. Jamie xx – In Colour
Med smarta samplingar och nyskapande sound blev det Good Times hela sommaren när Jamie åter intog danstronen. Och trots att sommaren sedan länge är över har vi inte slutat dansa åt hans toner – och det lär också dröja länge till innan vi gör det. LB
6. Jonathan Johansson – Lebensraum!
Den Jonathan som uttrycker sig på Lebensraum är min absoluta favorit, att våga vara känslig och uttrycka starka politiska åsikter. Hans sätt att beskriva hemstaden Malmö skapar en intressant och nästintill själslig närvaro i staden. Att dessutom tydligt manifestera politiska och mänskliga orättvisor genom sitt album i tider som dessa är mer än välkommet. Speciellt med Jonathan vid fronten. AK
5. Kamasi Washington – The Epic
När pionjärerna bakom Los Angeles löst sammansatta ”The West Coast Get Down Collective” äntligen får agera fritt bjuder de på tre timmar som både stormar och förför. Mellan andra uppdrag lyckades Kamasi Washington förverkliga sin och många andras dröm; att tillsammans med sina barndomsvänner och favoritinstrumentalister, fritt skapa ett verk ur deras kollektiva undermedvetna. Med The Epic sammanförs det som gett både fart och tyngd till nutida storheter som Kendrick Lamar, Snoop Dogg och Erykah Badu med samma kompromisslöshet och uppfinningsrikedom som hos 50- och 60-talens mästare. Jazzen har aldrig behövt bli räddad men här lyckas Washington med mycket mer än så. DH
4. Algiers – Algiers
Redan innan Algiers debutalbum släpptes så hade singlar som ”Blood” och ”Irony. Utility. Pretext” gjort det klart att albumet skulle bli ett av årets höjdpunkter. Musikaliskt låter inte Algiers, med sin blandning av bl.a. post-punk och gammaldags gospel, som något annat. Textmässigt, med sin knivskarpa politiska vrede, är det lika unikt. FL
3. Lana Del Rey – Honeymoon
Lana Del Rey lättade lite på den kaxiga lolitapersonan och överraskade med ett sorgset balladalbum som går i sitt eget sakta mak och dryper av en melankoli så stark att inte ens den starka kaliforniska solen kunnat rå på den. Honeymoon var räddningen när mörkret lade sig över landet, ett enhetligt album som skänkte tröst åt alla som hade behov av det; ett album för oss att somna med och vakna till; ett album vi kunde älska, vårda och hålla hårt mot bröstet för att göra allt lite mer uthärdligt. DP
2. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell
När Sufjan var liten lämnade hans mamma plötsligt familjen. De återförenades flera år senare, men efter bara ytterligare några år dog hon. Dessa händelser har inspirerat albumet Carrie & Lowell – inte mindre än ett mästerverk som utforskar alla tänkbara spektra av sorg, hopplöshet och förlåtelse. Obligatorisk lyssning, helt enkelt.
