Adrian Hörnquist är musikskribent och redaktör på Throw me away. Han är också pressansvarig på Malmös nya konserthus Malmö Live. Dessutom spelar han trummor i punkiga rocktrion Knifven. Vi bad honom fylla i vår virtuella Mina Vänner-bok.
Namn: Adrian Hörnquist
Yrke/sysselsättning: Pressansvarig och kommunikatör på Malmö Live, redaktör för musikbloggen Throw me away, trummis i Knifven
Födelseort: Linköping
Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:
– Mycket svenska artister som Cornelis, Nationalteatern och Jerry Williams, samt Beatles och Janis Joplin.
Den första skivan jag ägde var:
– Mötley Crües ”Girls, Girls, Girls” och Bon Jovis ”Slippery When Wet”. Köpte dem samtidigt, båda införskaffades på Domusvaruhuset i Linköping, och spelade mer eller mindre sönder dem efter ett par månader.
Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:
– ”Whiplash” med Metallica. Den var en av de första riktigt hårda låtarna jag hörde på radio (i programmet Rockbox om jag inte minns fel) och den blev lite av startskottet för mitt metalintresse under tonåren.
Instrument jag spelat/kan spela:
– Trummor och några få ackord på gitarr och piano.
Första konserten jag såg:
– Cornelis Vreeswijk på Skulefestivalen inte så långt från Örnsköldsvik, typ 1985. Jag kommer ihåg att det var träbänkar framför scenen, att Cornelis syntes långt borta på en scen och att det var ett gigantiskt berg bakom scenen som ramade in allt på ett häftigt sätt.
En låt jag förknippar med kärlek:
– ”Hey Moon” med Molly Nilsson. Tycker texten är så sjukt romantisk. Att det handlar om en person som får syn på månen som den inte sett på länge – att det enda som spelar någon roll är denna stund och detta möte. Och att musiken är så lugn, avskalad och i balans. Inga idiotier och distraktioner från det dagliga livet, bara månen och jag. Går att applicera på alla tänkbara romantiska situationer. Älskar John Maus cover också.
Ett snabbt festivalminne:
– Rambling Boys på på festivalen Kuudes Aisti i Helsingfors 2013. Stenhård finsk krautblues med en sångare vars röst var ett enda entonigt kraxande. I en knökfull bar med hög luftfuktighet.
Senaste livespelningen jag såg:
– Beth Hart på KB i Malmö. Gillade hennes souliga låtar och ballader.
Det här är mina guilty pleasures:
– Mark Knopflers album Sailing to Philadelphia, är i och för sig inte många som skulle tycka det är speciellt pinsamt att lyssna på Dire Straits eller Knopfler längre.
Det här är enligt mig ett underskattat band:
– Selvhenter, fler borde fatta deras storhet. Framför allt i Sverige.
Musik betyder för mig:
– För det mesta väldigt mycket. Som konstform är pop och rockmusiken fortfarande förpassad till snuttifierade skivspalter och recensioner. Den borde tas på mycket större allvar än så. Och ges mycket större utrymme.
Den här låten får mig att dansa varje gång:
– ”Everywhere” med Fleetwod Mac och ”Young Turks” med Rod Stewart. Det lyxiga dansanta i båda de låtarna kommer överleva oss.
