Det har varit ganska tyst om Dylan LeBlanc under de senaste åren och jag har ibland funderat på varför, men så kom en ny, vacker låt under hösten (“Cautionary Tale”) tillsammans med det glädjande beskedet att han släpper sitt tredje album i januari 2016. Jag har haft förmånen att få lyssna lite på det.
Det är märkligt med vissa skivor, ibland räcker det med att titta på omslaget så blir jag glad. En sådan platta är Dylan LeBlanc-debuten Paupers Field från 2010. Den då 20-åriga sångaren hade släppt ett mästerverk som jag lyssnade på oerhört mycket och som jag även idag gärna lyfter fram som en av de plattor som har berört mig mest under 2010-talet. Uppföljaren Cast The Same Old Shadow från 2012 passerade däremot mer obemärkt förbi av olika anledningar.
För mig är denna Louisianafödda sångares största styrka texterna och de ofta lågmälda musikarrangemangen. På kommande Cautionary Tale gör han mig inte besviken och de tio låtarna skapar en vacker helhet som för tankarna till Paupers Field utan att jag på något sätt upplever det som upprepningar. Det är väldigt lätt att luta sig tillbaka, blunda en stund och låta tonerna från gitarrerna, stråkarna och den behagliga sången fylla rummet. Ännu ett vackert kapitel i denna begåvade låtskrivares karriär är definitivt skrivet.
Det har gått fem år sedan den magiska kvällen på Pusterviks ovanvåning där Dylan LeBlanc spelade sina låtar från Paupers Field och tiden nästan stod helt stilla. Det är utan tvekan en av de vackraste spelningar jag har haft förmånen att få uppleva i den lokalen. I samband med skivsläppet ger sig Dylan LeBlanc ut på turné i Nordamerika som avslutas någonstans i mars och jag hoppas verkligen att han kommer till Europa därefter och spelar nya och äldre låtar för oss som redan älskar hans musik, samt för en publik som kanske ännu inte har upptäckt honom. Musikåret 2016 kommer att inledas på bästa sätt med Cautionary Tale. Det är jag säker på.
[Single Lock Records, 15 januari]
