Kendrick Lamar. Foto: Nora Lorek / Rockfoto
Vi går vidare i nedräkningen av årets bästa album och presenterar i dag plats 20-11 på listan som har röstats fram av HYMNs skribenter.
20. A$AP Rocky – AT.LONG.LAST.A$AP
Harlem-rapparen A$AP Rocky struntade i att skriva monsterhits i likhet med 2013 års ”Goldie” och ”Wild For The Nigt” och gick tillbaka till grunden. Med ett hårdare, mer avskalat sound och intressanta gästartister seglade debutuppföljaren AT.LONG.LAST.A$AP in på prispallen som en av årets bästa hiphop-plattor. A$AP visade att han inte bara är en välklädd modeikon eller genrens gulligaste underbarn, men med det sagt har han inte förlorat förmågan att göra radiovänliga låtar som till exempel ”L$D” och ”Everyday”. BH
19. Florence + the Machine – How Big, How Blue, How Beautiful
Varje låt som handlar om förlorad kärlek är ett kvitto på att varje saga är unik. Att komma över förlusten och hitta ljuset i andra ändan av tunneln är även det ett framgångsrikt recept för succé. För Florence Welch handlar den här skivan om mer än bara det ovannämnda, det är också en inblick i baksidan av att vara artist. Alkoholen, tabletterna och det ständiga kravet med att vara en offentlig person. Allt mästerligt sammansatt. Denna gång får bandets rockinfluenser träda fram och Florence Welchs röst kan återigen försätta berg. WKF
18. Ghost – Meliora
Efter två dundersuccéer klev svenska Ghost in i hårdrockens elitdivision. Även den tredje påven visade sig turligt nog vara en fena både på låtskrivande och sång, och Meliora blev tredje raka knockouten för sextetten. Bandet har gått från ett poppigt Mercyful Fate till ett satanistiskt Blue Öyster Cult och det ska bli intressant att se vart Papa Emeritus IV för sina namnlösa gastar med nästa platta, även om vi lär få vänta på den till början av 2018. AN
17. U.S. Girls – Half Free
Meghan Remys musikaliska projekt U.S. Girls tar med Half Free steget upp ur källarkyffet. Sockerdricksklibbiga samplingar varvas med feministisk trummaskinspop, storslagen retrokänsla, gnissliga gitarrsolon och något som närmast skulle kunna benämnas som psych-R&B. Experimentlustan och lekfullheten är intakt, men det låter så mycket lyxigare än förut.MB
16. Titus Andronicus – The Most Lamentable Tragedy
Rockårets motsvarighet till konditionsprövningens beep-test. Två spår består av relativ tystnad och har ungefär samma funktion som beep-testets tretoniga nu-har-du-klarat-av-ytterligare-en-nivå-signal. Titus Andronicus fullmatade evighetsalbum är fysiskt krävande att ta sig igenom, men överlever man hela vägen in i mål kan det trigga igång hjärnans belöningssystem ordentligt. Dessutom: mängder av Daniel Johnston-referenser samt en livs levande Owen Pallett! VL
15. Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd
Att ett av årets absolut starkaste popalbum skulle framföras på österbottniska var knappast väntat. Men finlandssvenska Mattias Björkas och Iiris Viljanen leverade med Släkt med Lotta Svärd ett närmast klassiskt debutalbum. På elva spår avhandlas uppväxten i och Kring Vasa i svidande vackra och vemodiga popsånger, men aldrig utan en befriande torr finlandssvensk humor. När Viljanen i “Leevi & The Leavings” sjunger: “Man har knappast levt om man inte har en prick i något register när man dör” är det bara att kapitulera inför duons briljans. NK
14. Anna Von Hausswolff – The Miraculous
Det är en våghalsig balansakt som Anna von Hausswolff ger sig ut på med albumet The Miraculous, speciellt i en tid där streams och EP:s dominerar. Det är ett album som handlar om ett mystiskt ställe i von Hausswolffs huvud, ackompanjerat av den karaktäristiska droneinspirerande baraockpopen – som denna gång kryddats med mer gitarrer. The Miraculous är inte helt lättsmält, men den som ger albumet tid att växa kommer troligen till insikten att det kan vara ett av årets modigaste och mest unika svenska album. WKF
13. Chelsea Wolfe – Abyss
Det är inte ofta det släpps skivor som sätter ett så oerhört avtryck som Abyss gör. Chelsea Wolfe har på sin femte platta släppt alla hämningar och knåpat ihop unik perfektion i elva akter. Hon förflyttar sig obehindrat och självklart från stenhård, distad maskin till skir älva och tillbaka, hela tiden med sin unika röst som ledstjärna. Chelsea Wolfe är ett musikaliskt geni som här för första gången nått sin fulla potential. Yppersta världsklass! AN
12. Zella Day – Kicker
Förvånansvärt imponerande debut, där varje låt har sin egen tydliga identitet och utmejslade hook. Charmigt bohemiska Zella Day gör pop som lyckas med konststycket att vara både modern och tidlös. Att hon är en av samtidens bästa sångerskor lyfter produktionen ytterligare en nivå och får spår som ”Ace of Hearts”, ”1965” och ”Compass” att fullkomligen explodera. CJM
11. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly
Kendrick Lamar förklarar livet ur sin synvinkel med albumet To Pimp A Butterfly. Han berättar ur sitt perspektiv, från olika platser och tidsperioder i sitt liv. Kendrick har utan tvivel förstått storheten i att utnyttja ett album till fullo. Helheten som jag så ofta saknar på hiphop-skivor finns där från början till slut. Allt sitter exakt där det bör. To Pimp A Butterfly är svaret på frågan: “varför är Kendrick Lamar så viktig för dagens hip hop?” En grym blandning av hiphop och spoken word med en fin röd tråd rakt igenom hela skivan. CJ
