Var börjar jag ens. Så snyggt och samspelt var det när Amason gjorde sin första av tre spelningar på Södra Teatern nio dagar innan jul. I vita byxor och avspänd attityd bjöd bandet på en proffsig konsert med gästartister och flera låtar från nya EP:n.
Det ursprungliga sidoprojektet Amason är en oväntad lyckoträff bestående av ett hopkok svenska musiker från olika etablerade band. Sedan debuten 2013 har de kommit långt och de lyckas sätta fingret på samtiden musikaliskt såväl som textmässigt, inte minst på scen. Att Amanda Bergman, Gustav Ejstes, Pontus Winnberg, Petter Winnberg och Nils Törnqvist nyligen har avslutat en USA-turné med isländska Monsters Of Men, både syns och hörs. Bandets scenvana genomsyrade tisdagens konsert.
Den intima scenen på Södra Teatern passar Amason. Även om jag är lite allergisk mot en rakt igenom sittande publik, eftersom det krävs mer av bandet för att skapa en koppling mellan publiken och sig själva. Något som Amason ändå lyckades med, mycket tack vare Amanda Bergmans oklanderliga röst och Gustav Ejsters fina scennärvaro.
Utöver Amandas spexiga danssteg var Amason relativt reserverade på scen och sparsamma med mellansnacket. Utan att spelningen för den skull kändes distanserad. Det var detaljerna som gjorde det ”amasonskt”; som den oklanderliga bakgrundsången i ”Älgen”, som flöjten i ”Tjugonde” eller när trummorna mötte de första textraderna i ”Paradis i krisen”.
Scendekoren däremot var aningen mer dramatisk i sin ljussättning och prydd med bandets karakteristiska svarta fåglar. Förutom teknikkrångel i framförandet av ”Flygplatsen” var konserten nästintill felfri. Pricken över i:et var när systrarna Klara och Johanna från First Aid Kit strosade in på scen i början av Amasons cover på powerballaden ”I want to know what love is”.
Kvällens bästa låt var inte helt oväntat ”Kelly” med gästspel av Nils Berg på saxofon. Valet att avsluta konserten med ”Ålen” och dess rullande basgång som extranummer var bästa sätt att avrunda kvällen.
