Det råder ingen tvekan om att Imperial State Electrics Nicke Andersson är en musiker med känsla för soul, rock och country. Den forne Hellacopters-sångaren scannar vinylbackarna noggrant och under timmen på Music Lovers Records görs ett flertal fynd. Och han visar känsla för årtal.
Imperial State Electric är ute på turné och medlemmarna passar på att följa med HYMN på en skivrunda. Dolf de Borst uteblir, men jag möter upp trummisen Thomas Eriksson, gitarristen Tobias Egge och frontmannen Nicke Andersson för att bläddra bland skivor och småprata om musik i stort.
Huvudorsaken till att bandet inte är samlat går att härleda till ett hotellstrul som inträffade under gårdagen. När bandet kom till Scandic fanns det inga lediga rum, vilket tvingade dem att flytta. Dolf hade dock hunnit få sitt rum. Nicke säger att han aldrig varit med om något liknande och med en karriär som sträcker sig tillbaka ända till slutet av 80-talet, finns ingen anledning att tvivla på hans ord.
Gustaf Dicksson som äger butiken bjuder på svart kaffe och i högtalarna spelas Millie Jackson. Jag frågar Nicke om han kan avgöra årtalet på skivan – han har nämligen fastslagit att soulen på 70-talet blev allt för producerad och perfekt, vilket påverkade känslan, men i slutet av 60-talet fanns det fortfarande en nerv som skapade magi. Soulmusiken har för övrigt alltid varit ett viktigt inslag i hans låtar, för att inte nämna sidoprojektet The Solution med Scott Morgan.
– Det är inte helt lätt att avgöra, ljudet ligger på gränsen. Det är ett skitbra album, det går inte att säga något annat, men inspelningen hade förmodligen blivit ännu bättre om det hade varit 60-tal. Exakt årtal?! Jag säger 1972, hade skivan spelats in senare skulle ljudbilden blivit en helt annan.
”Det är ett skitbra album, det går inte att säga något annat, men inspelningen hade förmodligen blivit ännu bättre om det hade varit 60-tal”
Skivan som snurrar på skivtallriken är Millie Jacksons självbetitlade debutalbum och släpptes mycket riktigt 1972, men hennes debutsingel gavs ut 1969. Det rör sig således om en brytpunkt. Vi enas om att ”I Ain’t Giving Up” är fantastisk. En av de bättre soullåtarna som spelats in. Glömmer dessvärre att tacka Nicke för att han tipsade om Betty Harris’s ”There’s A Break In The Road” när han var gästande musikredaktör på P3 för ett par år sedan.
Det finns mycket musik i era personligheter. Är det en förutsättning för att ni ska fungera som band, att ni delar ett helhjärtat musikintresse?
Nicke och Tobias tittar på varandra. Robert är upptagen med att bäddra bland skivor.
– På sätt och vis lärde jag och Tobbe känna varandra på grund av en musikutmaning. Det var så att en gemensam kompis menade att Tobbe var ett större Kiss-fan än mig, vilket givetvis var en omöjlighet. Jag var tvungen att träffa denne person, detta Kiss-fan.
”Det var så att en gemensam kompis menade att Tobbe var ett större Kiss-fan än mig, vilket givetvis var en omöjlighet”
– Det säger en hel del om vår relation, säger Tobias.
– Men det visade sig att han hade fel, jag är ett större Kiss-fan, skrattar Nicke. Utan tvekan.
Får uppfattningen att Tobias håller med, eller så handlar det om att låta frontmannen ha rätt för att få en lugn resa till nästa spelning. För tillfället är de inne i ett intensivt turnerande.
Hinner ni med att gå i skivaffärer mellan konserterna?
– Det blir tyvärr ganska svårt nu för tiden, men jag älskar att gå i skivaffärer. Carl von Schewen tipsade mig om Andra Långgatans skivhandel här i Göteborg och den är riktigt bra, säger Nicke. Anledningen till att det blir svårare nu för tiden är att vi gör allting själva, släpar prylar, tar oss mellan spelningar. I slutet med Hellacopters var situationen en helt annan och då fanns det tid.
– Och detta trots att vi är världens bästa rockband, inflikar Tobias.
Vi hamnar i en diskussion om dagens rockscen och båda är överens om att det såg bättre ut för ett antal år sedan. Nicke säger att det inte släppts någon riktig bra rockmusik på mycket länge och de som räddade rocken för några år sedan, exempelvis The Hives, är en del av det gamla gänget idag. Utrymmet har krympt. Han hyllar dock Göteborg som konsertstad, medan Stockholm har halkat efter.
– Här finns både Sticky Fingers och Pustervik. Två bra lokaler som ligger centralt. Det är riktigt bra.
Nicke kommer in på den aktuella spelningen på Konserthuset i Göteborg. Han förklarar att de inte visste på förhand att det skulle vara en sittande publik, vilket tog dem på sängen, men i slutändan blev det ändå lyckat.
– Om vi ska göra något liknande någon annan gång får vi planera mer. Dela upp konserten i två delar eller något. Ha ett akustiskt sätt och ett mer traditionellt. Men vi är en erfarenhet rikare, kul att kunna utmanas efter en jävla massa år på turné. Fast i början av 70-talet var de flesta konserter inför sittande publik, när Ramones spelade på Jarlateatern 1977 rev publiken ut stolarna. Det är punk. Carl var på plats.
Båda tystnar. Nicke plockar fram en skiva.
– Vad säger du om den här Tobbe? Tobbes mamma är med på den här skivan.
– Jag tror inte att hon har den, får köpa den. Skitkul! Hon (Lotta Rosenström fd. Sandberg) spelade en hel del med Roffe Wikström, vad heter gruppen, Löpande bandet. Och på ett par av hans tidiga soloskivor.
Arbetets söner och döttrar är ett proggband från Stockholm som släppte sin självbetitlade och enda skiva 1972. Namnet är taget från en av de äldsta sångerna inom den svenska arbetarrörelsen.
Nicke, hur kom du in på musiken? Hade du också människor i din närhet som spelade musik?
– Inte alls. Visst fanns det skivor hemma, men det var inte mycket mer än så. Jo, jag hade förresten en släkting som lärde mig att spela gitarr. Det var nog så det började. Sedan intresserade jag mig tidigt för det visuella med Kiss och när jag frågade mina föräldrar hur de lät, sa de att de lät som Dr Hook. Vet inte varför, men det lät inte alls som Dr Hook. Det visade sig att de var mycket coolare och därefter var jag fast.
”Sedan intresserade jag mig tidigt för det visuella med Kiss och när jag frågade mina föräldrar hur de lät, sa de att de lät som Dr Hook”
Vad betyder det visuella för dig?
– Hur mycket som helst, det är en stor del av musiken. Vad hade punken varit utan kläderna? Det går inte att blunda för det visuella, hur allt paketeras. Är exempelvis väldigt nöjd med omslaget till Honk Machine.
Du nämner punken. Såg att du sneglade på Sex Pistols. Föredrar du amerikansk eller engelsk punk?
– All musik är amerikansk, men det hindrar inte Never Mind The Bollox Here’s The Sex Pistols från att vara världens bästa platta. I grunden går dock all musik att spåra till USA, det är bara att lyssna på The Beatles och Rolling Stones. Amerikanska influenser.
Lyssnar du mycket på country?
– Det gör jag, men jag är inte särskilt bra på namn och så. Det blir för övrigt en countrylåt på nästa Imperial State Electric-skiva, den skulle egentligen ha varit med på Honk Machine. En duett. Vi frågade Jill Johnson, men hon tackade nej. För mycket att göra löd argumentet. Personligen tror jag att hon hade mått bra av att synas med oss, sammanhangen är ju varandras motsatser.
– Det stora problemet just nu är att hitta ett bra namn på skivan, inflikar Tobias.
Det blir en diskussion om skivor med träffande titlar och de kommer fram till att de borde ha gjort som Chicago, att bara numrera skivorna i all oändlighet. Det är dock försent. Och de har redan gjort sin självbetitlade skiva. Nicke nämner Badfingers femte och självbetitlade album.
– Vi borde ha gjort som Badfinger, väntat på att inspirationen skulle ta slut, istället för att döpa debuten efter bandet. Nu måste vi hitta på en bra titel, det finns ingen annan utväg.
Skivletandet går mot sitt slut och Thomas ansluter. Titeln på bandets kommande skiva fortsätter att vara ett problem, men bandmedlemmarnas samlade erfarenhet kommer med största säkerhet att lösa problematiken på bästa sätt. Avrundar med att tipsa om videon till singeln ”All Over My Head”, där skådespelerskan Sofia Ledarp gästar. Tillskillnad från Jill Johnson förstår hon vikten av att synas med ett av Sveriges bästa rockband.
19 december släpps nya singeln ”Anywhere Loud”.
