Courtney Barnett
Då var det äntligen dags för den årliga sammanställningen av årets bästa album. Här är plats 40-21 på den topp 40-lista som 24 av HYMNs skribenter röstat fram.
40. Lord Huron – Strange Tails
Omslaget till Strange Trails ser ut att vara en till bok. Skulle du öppna denna bok och läsa den från pärm till pärm så skulle du upptäcka att det inte finns en enda blank sida emellan kapitlen. Låtarna går liksom ihop. Allt drivs av en millimeterprecision, från enstaka textrader till percussion. Om du älskar amerikansk folk är detta utan tvekan ett av årets bästa släpp. SP
39. Joanna Newsom – Divers
På sitt fjärde fullängdsalbum har Joanna Newsom utvecklat och finslipat sitt säregna ljuduniversum så att det är aptitligare än någonsin, medan texterna som vanligt ofta är berättande, men samtidigt kryptiska och fulla av olika litterära och historiska referenser. Newsoms röst är fortfarande väldigt ljus, men efter en halssjukdom har den fått en något djupare klangbotten som klär musiken alldeles utmärkt. EJ
38. Kill West – Smoke Beach
Från ett garage i Buenos Aires utkanter kommer en av årets starkaste debuter. Kvintetten i Kill West har spelat ihop sedan 2012 men låter som att de är ute på en tidlös tågresa där gränserna mellan dåtid och nutid, eftertanke och improvisation helt suddats ut. De åtta spåren skulle kunna varit från en bortglömd kassett från 60-, 70-talet eller resultatet av ett hemligt sidoprojekt från medlemmarna i My Bloody Valentine, Can och The Verve. Mängden referenspunkter gör att de ändå mest låter som sig själva. Alla drömmer vi om den där fantastiska efterfesten som aldrig lär bli verklighet men nu vet vi åtminstone vilken skiva som skulle spelas. DH
37. Ezra Furman – Perpetual Motion People
På sin förra skiva, den underbara Day Of The Dog, gjorde Ezra Furman sin alldeles egna version av garagerock. På sin nya skiva har hen istället bestämt sig för att försöka göra popmusik, något som i Furmans tappning blir något helt eget, influerat lika mycket av dagens musik som av den som gjordes på femtiotalet och sextiotalet. Men det är ändå texterna som gör skivan till något verkligt speciellt: ingen skriver texter som Ezra Furman. FL
36. Twice A Man – Precense
Att svenska synthpijonärerna Twice A Man har sökt sig tillbaka till eget 80-tal lär inte bara bero på samtidens återuppväckta intresse för 80-talets synthpop, utan också på den rådande samhällsutvecklingen. Paranoia, internationell terror och ökande samhällsklyftor har fått sångaren Dan Söderqvist att tänka på ett 80-tal med Kalla Kriget och ett ”liberalt individualistiskt tänkande”. Musiken på samtidsdystopin Presence ringar in tre decennier av elektronisk musik. Tragiskt nog kom även texterna att fånga hösten 2015. AL
35. The Belltowers – Day Breakaway
Amerikanska The Belltowers med Paul Mutchler (Green Today, The Lears) bakom pennan och fingerplektrumen har konsekvent imponerat sedan 2010, då de släppte några EP:s med material från 2004-2010. Förra året hamnade deras första vinylssläpp överst på min singellista. Även i år har de gett ut en fantastisk singel på Market Square, MEN framför allt kom debutalbumet Day Breakaway och sopade banan med alla andra folkrockband med garageinfluenser från de senaste 20 åren. KB
34. Siri Karlsson – The Lost Colony
Med The Lost Colony släpper duon (ja, Siri Karlsson är namnet på en duo för de som missat det) fästet från folkmusiken och rör sig mot mer renodlat psykedeliskt och progressivt ljudlandskap. På ett sätt som ingen gjort före dem. The Lost Colony är ett möte mellan fascinerande ljudkaos och bland den vackraste musik som släpptes 2015. OE
33. Alabama Shakes – Sound and Color
Skulle listan bara ha handlat om årets bästa röst, skulle Brittany Howard ha kommit högre upp på listan. Här smyger sig Alabama Shakes andra album in på plats 33, välförtjänt efter prisade succédebuten Boys & Girls. FB
32. The Weeknd – Beauty Behind The Madness
Abel Tesfaye har en fantastisk röst. Att påstå att varenda låt på denna skiva skulle kunna vara en hit kanske är en smärre överdrift, men kapaciteten och övertygelsen från Abel är inte att förkasta. Beauty Behind the Madness är ett starkt bidrag till genren, full av berättande, från sängkammaren till sorgen av förlorad kärlek. AK
31. Sleater-Kinney – No Cities To Love
Ett av riot grrrl-scenens viktigaste band stod för årets comeback redan i januari när de släppte sin första platta på tio år. Ett av få album som fått mig att punkstudsa i vardagsrummet. Urladdning. FB
30. Father John Misty – I Love You, Honeybear
2015 var året då Joshua Tillman slutligen fullbordade sin förvandling från vemodig singer/songwriter till fulländad entertainer. Det går att rabbla referenser som Harry Nilsson, Randy Newman och Leonard Cohen i evighet, men i slutändan kan man inte komma ifrån att Tillman lyckades återuppfinna både folkpoppen och sig själv med ett uttryck som var helt eget, djupt cyniskt och skamlöst underhållande. PF
29. Björk – Vulnicura
Någonstans under sorgesången ”Black Lake” förvandlas Björk till Selma, det tragiska människoödet hon gestaltade i Lars von Triers Dancer in the Dark (2000), i väntan på sin egen avrättning. Vulnicura låter omisskännligt som Björk och mycket känns igen från tidigare skivor – stråkar, programmerade beats osv. Samtidigt är det albumet vi aldrig hade väntat från artisten som ”närmar sig varje ny dag med samma entusiasm som om hon hade hittat en ny planet”. 50-åriga Björk har aldrig framstått så mänsklig och sårbar som när hon, i realitystjärnornas tidevarv, skildrar hur hon lämnades av ex-maken Matthew Barney för en yngre kvinna. AL
28. Many Things – Burn Together
Londonbandet Many Things debutplatta visade sig vara det perfekta botemedlet mot Arcade Fire-abstinensen med sin bombastiska, pianodrivna arenarock och stora pretentioner. Michael Tomlinson blottar sin själ och mässar med djup barytonstämma om krossade hjärtan, uppbrott och frustration, men under allvaret finns både humor och självdistans. Burn Together uppmanar snarare till dans och livsbejakande än till självförakt och tårar, även om de här går hand i hand. CJM
27. Julien Baker – Sprained Ankle
Tjugoåriga Julien Baker från Memphis, som annars spelar i bandet Forrister, är en av årets starkaste solodebutanter. Sprained Ankle är en nio spår lång uppvisning i hur man på bästa sätt snickrar sorgliga låtar med gitarr, trollbindande sång och hjärteskärande texter. Baker menar själv att låtskrivandet är en katharsisprocess och som lyssnare fungerar låtarna på ungefär samma sätt. MB
26. Will Haven – Open the Mind to Discomfort
Sacramentos Will Haven har gjort sin bästa skiva på fjorton år och har förädlat till perfektion, det som redan från början var deras signum: Mördarriffen. AS
25. The Magnetic Mind – …Is Thinking About It
Ibland stöter man på naturbegåvningar till musiker eller låtskrivare och kan inte annat än kapitulera. Så var fallet när jag såg The Magnetic Mind från London i oktober. Låtskrivaren Paul Milne (tidigare i Hidden Masters) överräckte deras första LP och jag har inte kunnat sluta lyssna på den. De är det mest originella revivalbandet på länge och en blandning av allas favoritgrupper från 60-talet, från Love och Peanut Butter Conspiracy till Music Machine och United States of America. KB
24. Acorn Falling – 2nd Plateau of Normalcy
Att Lars Kivig, kompositören och grundaren bakom Acorn Falling, träffade slagverkaren Thomas Wylder på en spelning med Nick Cave & the Bad Seeds hemma i Köpenhamn, säger en del om hur musiken på 2nd Plateau of Normalcy låter. Likaså att albumet även innehåller samarbeten med musiker från bland annat Current 93, Tuxedomoon och Psychic TV. Industriellt men organiskt, mörkt och hotfullt, vackert, storslaget och ändlöst fascinerande. AL
23. Justin Bieber – Purpose
Vem hade kunnat tro att Justin Bieber skulle vara med på en årslista? Well, 2015 var året då Baby Baby-pöjken allierade sig med bland annat Diplo och Skrillex och plötsligt spottade ur sig ett sound som var så coolt att det inte gick att värja sig. Beliebers är den nya hipstern. LB
22. Daniel Norgren – The Green Stone
Daniel Norgren gör musik hemma på gården. Helst av allt lyssnar han på traktorljud i fjärran. Han älskar americana. Dessa tre meningar beskriver Norgrens The Green Stone bättre än alla liknelser och metaforer. Tidigare i år släpptes även Alabursy (en skiva som håller samma klass). DA
21. Courtney Barnett – Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit
Courtney Barnetts första fullängdare består av elva stycken självsäkra fullträffar. Det här är ett album som ber alla gitarrsnubbar i musikbranschen att kliva åt sidan och ta lärdomar. Ett album som bevisar att less is more; spelar man korten rätt är briljant lyrik och gitarrspel det enda behövs. Courtney Barnett är helt enkelt en personifikation av garagerocken anno 2015. NA
