
Erik Lundin. Foto: Babak Azarmi
EP-formatets renässans måste såklart uppmärksammas i en egen årsbästa-lista. Här är årets 15 bästa EP:s enligt HYMNs skribenter.
15. Pearl Charles – Pearl Charles
Det är svårt att sätta fingret på exakt vilka Pearl Charles intentioner är – att bli boho-modeikon på Instagram eller att bli den nya hippiegenerationens främsta låtskrivare. På debutkassetten kommer hon i alla fall väldigt nära det senare. Trots det oseriösa omslaget där hon bolmar rök innehåller EP:n sex utsökt instrumenterade, inspelade och sjungna folkrocklåtar. KB
14. Mac Demarco – Another One
Med ett nyfunnet djup och samma avslappnade enkelhet som på förra årets Salad Days levererade Mac Demarco åtta perfekta poppärlor och befäste därmed sin plats som slackerpoppens okrönta kung. Att skivan dessutom innehåller hans kanske hittills bästa låt, ”No Other Heart”, gör inte saken sämre. PF
13. Leslie Tay – 12 år
Leslie Tay är Sveriges mest lovande artist i den nya fåran av vårt lands flowiga, nyskapande soul. Med EP:n 12 år gjorde Leslie något helt unikt – cloudy och oemotståndligt ärliga texter om ställen och människor i Sverige som lätt glöms, eftersom de faller utanför medelklassramarna som får mer plats än nödvändigt. Vad Leslie gör 2016 är det många som är nyfikna på. Och han har världen i sin hand. BH
12. FKA twigs – M3LL 155X
Mitt under årets upplaga av Way Out West kom FKA twigs EP M3LL155X från ingenstans. Hennes dramatiska musikstil, en kombination av electro, triphop och R&B, fullkomligt omsluter och hypnotiserar en, denna gång med den ljudbild som hon tillsammans med producenterna Boots och Tic har arbetat fram. Den stora skillnaden jämfört med tidigare släpp är att Tahliah Barnett nu har skapat ett musikaliskt alter ego med namnet Melissa, som också är titeln på EP:n. FKA twigs har återigen släppt något som berör många sinnen. EP:n, tillsammans med den sexton minuter långa musikvideon, får öronen att reagera, ögonen att inte vilja blinka och blodet att pumpa en smula snabbare till hjärtat. WKF
11. Open Mike Eagle – A Special Episode
Open Mike Eagle har länge skymtats i bakgrunden av dagens hiphop-artister, men förra året kom han lite närmre strålkastarljuset med otroligt grymma platta Dark Comedy. Att han skulle överträffa den skivan med EP:n A Special Episode var det ingen som förväntade sig. A Special Episode är ett praktexempel på hur en EP bör låta. Varje låt är ett litet smakprov på vad Open Mike Eagle är kapabel till samtidigt som varje låt är riktigt bra. Hiphop har många sidor och Open Mike Eagle vet hur han bäst visar upp dem. Intressant och underhållande rakt igenom. CJ
10. Gurr – Furry Dream
På bara tretton minuter lyckas Berlin-trion Gurr packa in mer bra musik än vad de flesta artister får med på ett helt album. Det här är energifylld garagerock av allra bästa märke, med drag av amerikanska band som The Shivas och La Luz. Nästa år släpps bandets debutalbum, men det verkar som att vi tyvärr måste vänta tills oktober för att få höra det. FL
9. Plastic Mermaids – Inhale The Universe EP
Uppfinningsrikedomen och variationen som sprudlar på Inhale The Universe EP är häpnadsväckande. Samtidigt som Plastic Mermaids står med fötterna på jorden och ger oss folkpop levererar de också drömsk, utsvävande rymdpop. Fängslande, groovigt och pampigt om vartannat. Som en avknoppning av Tame Impala, Spiritualized och MGMT. OR
8. Shura – White Light
Ibland är det så enkelt. Halvryska Aleksandra Denton aka Shura, satt på sitt jobb och lärde sig göra musik genom att glo på youtube-tutorials. En kort tid senare släppte hon en rad briljanta popsinglar som låter lika mycket 80-tal som Manchester 2015. Här finns titellåtens snygga Madonnapastisch, poppärlan “Indecision” och kanske framförallt den svidande vackra balladen “2Shy” – en av årets allra bästa låtar. NK
7. Låpsley – Understudy
Brittiska Holly Lapsley Fletcher, eller Låpsley, tillhör det här årets absolut hetaste debutanter. En fullängdare är efterlängtad men EP:n Understudy fungerar fint som en treat inför. Melodisk, elektronisk r&b-doftande pop och en enormt fin sånginsats karaktäriserar den blott 18-åriga sångerskans musik. Lite som en kvinnlig James Blake. Vackert, downtempo och smooth men aldrig någonsin sömnigt. MB
6. Harleighblu – Futurespective
Den 24-åriga brittiskan har, liksom flera andra, dubbats ”nästa Amy Winehouse”, inte minst pga deras lika röster och sångstil. Med Futurespective (och följande Futurespective 2 som är i princip lika bra), utgiven på kvalitetsmedvetna Tru Thoughts-labeln (Quantic m.fl.) tar hon steget från lättillgänglig soul med omedelbar hitpotential till ett framåtsträvande, delvis elektroniskt ljudlandskap som kallats ”en hybrid mellan 80/90-tals-Madonna och FKA Twigs”. Det låter lika bra som beskrivningen lovar. OE
5. Sheer Mag – Sheer Mag II
För mig har det mesta i år handlat om naturkraften till glampunkband: Sheer Mag. Jag skulle se dem live tre gånger, men så blev det inte pga attacken i Paris två dagar innan deras spelning. Jag fick åtminstone se dem på en kvarterskrog i Malmö och det visade sig bli årets bästa spelning. När vi stod där och sjöng ”I know they don’t like the way that I walk – don’t like the way that I talk” kände jag att det var lika relevant här som i Paris. ”Button Up” är med på deras andra EP och med den talar de inte bara för mig utan alla jag känner. KB
4. Kelela – Hallucinogen
Efter framgångarna med debutmixtapet Cut 4 Me var förväntningarna skyhöga på vad Kelela skulle hitta på härnäst. På debuten använde hon redan färdigproducerade låtar och adderade sin touch på det. På EP:n Hallucinogen har hon återigen tagit hjälp av välkända producentnamn som Arca, Dj Dahi, Kingdom och MA från Nguzunguzu – som denna gång har skapat beats på beställning. Det finns en slät och mjuk nittiotals R&B-vibe över många av spåren, i en symbios med de senaste årens populära trippiga beats. De sex spåren berättar om ett förhållande från den spännande inledningen till den hjärtekrossande avslutet. Men vår kärleksförklaring till Kelela har inget avslut och vi längtar redan till nästa släpp från henne. WKF
3. Sharon Van Etten – I Don’t Want To Let You Down
Ett år efter att den magnifika Are We There släpptes följde Sharon Van Etten upp med en EP som tog vid där skivan slutade. Are We There var emotionellt förkrossande och I Don’t Want To Let You Down är dess stillsamt reflekterande epilog, utan att för den sakens skull vara mindre gripande. Även om EP:n inte revolutionerar Van Ettens musikskapande vittnar den om en artist som just nu befinner sig på toppen av sin kreativa förmåga. PF
2. Kite – VI
Kite fortsätter att göra sin egen grej, skapa sitt eget vackra elektroniska universum och leverera fullständigt briljanta minialbum. På deras sjätte EP, vilken är betydligt mörkare än föregångarna, handlar det om krypningar-under-skinnet-stämningar, ödsliga sci-fi landskap och episka syntballader, som återigen befäster Kites status som ett av Sveriges skarpaste, intressantaste och mest visionära band. CJM
1. Erik Lundin – Suedi
Erik Lundin golvar alla med sin hyllade EP Suedi och han gör det med ett antal låtar som ligger helt rätt i tiden. Medveten och personlig hiphop, skapad under förutsättningar som är svåra att beskriva genom ord och musik. Lundin lyckas dock inte bara med detta, utan passar även på att bredda svensk hiphop. Sverige behöver artister som Erik Lundin. DA