Autre Ne Veut
Då var det snart dags för HYMNs skribenter att sammanfatta 2015 med gemensamt framröstade årsbästalistor. Vi börjar med att lista några förbisedda album från 2015.
Autre Ne Veut – Age of Transparency
Har du någonsin böjt och pressat en tandkrämstub för att få ut det allra sista? Om Age of Transparency är ett tandkrämsmärke så har Autre Ne Veut tagit allt ett steg längre och pressat tuben så hårt att den skriker på hjälp. Varje låt skulle kunna vara det slutgiltiga slaget, om det inte vore för att varje låt omedelbart blir avlöst av ytterligare en lika desperat urladdning.
Gold Celeste – The Glow
Gold Celeste förmedlar psykedelisk lo-fi-pop. Det är spridda skurar, men de har lyckats samla allt i en fin, men stormande damm. Soundet upplevs naturligt och lågbudget på riktigt. Introvert melankoli blandas med optimism, kärlek och humor. Allt som hörs känns så skört. På vippen att gå sönder när som helst. Bandet har inte låtit dagens digitala verktyg försätta de levande låtarna och klangerna i koma.
Peter Broderick – Colours of the Night
Multi-instrumentalisten Broderick har under de senaste åren främst fokuserat på modern klassisk musik och experimentell pop, men efter en tid av stressrelaterad sjukdom begav han sig till Alperna och spelade in sin hittills mest jordnära skiva. Albumet, som bär spår av både Paul Simons Graceland och John Martyns Glorious Fool, är en samling underbara popkompositioner som fått oförtjänt lite uppmärksamhet i år.
Shilpa Ray – Last Year’s Savage
Last Year’s Savages är mörkare och mer stämningsfullt än något som Shilpa Ray släppt förut. På skivan rör hon sig mot Nick Cave-territorium, Tom Waits-land. Det är nog hennes naturliga hemvist, för det här låter bättre än någonsin.
Lady Lamb – After
Debuten från 2013, Ripely Pine (släppt under namnet Lady Lamb The Beekeeper) var sensationell och lovade kommande stordåd. After lever upp till alla förväntningar även om här saknas extrema låtar som ”Bird Balloons” och ”Taxidermist, Taxidermist”. Men Aly Spaltro visar än en gång genomgående skyhög låtskrivarklass där hon inte följer traditionella låtstrukturer men ändå visar på både intensitet och häpnadsväckande melodikänsla. Indiepop blir inte bättre än så här 2015.
Jacco Gardner – Hypnophobia
Det var en stor miss att HYMN inte skrev om Jacco Gardners andra album när det släpptes i början av året. Något som vi rättar till nu. På Hypnophobia cementerar Gardner det faktum att han är en låtskrivare med integritet och nästan lika stor bredd som Curt Boettcher. Dessutom visade han på scen att han gjort enorma framsteg som livemusiker, på bara något år. Kanske kan han nå lika långt som Donovan?
Drab Majesty – Careless
Drab Majesty ser ut som en korsning mellan David Bowies 70-tals-alias Aladdin Sane och transsexuella industrial-provokatören Genesis P-Orridge. Careless låter som något som gavs ut på skivbolaget 4AD under 80-talet. Den teatrala, könsöverskridande korsningen av goth, pop, new wave och postpunk hade kunnat passera för en borttappad 80-talspärla att sorteras in i samma playlist som Cocteau Twins, Clan of Xymox och allestädes närvarande Joy Division.
Petite Noir – La Vie Est Belle / Life Is Beatiful
Bakom namnet Petite Noir gömmer sig den sydafrikanska artisten Yannick Ilunga, och hans debutalbum är en enastående genreöverskridande historia. Ilunga själv kallar sin musikstil för Noirwave, och det kanske är bäst att låta musiken tala för sig själv i stället för att försöka klämma in den i något särskilt fack. Hur som helst är den (ofta) dansant, den är välljudande och den är aldrig tråkig.
Skymningslandet – Skymningslandet
Bo Hansson är en referens som varit återkommande sedan början av 70-talet. Hans musik går aldrig ur tiden och Markus Hulthén är en av alla som låtit sig inspireras, men han förvaltar arvet bättre än de flesta. Hultén skapar musik som ger fantasin inspiration, ljudbilden är drömsk och det är omöjligt att inte svepas bort av låtar som ”Genom Fönstret” och ”Skyar”. Titlarna säger det mesta.
Mbongwana Star – From Kinshasa
Distade gitarrslingor, elektriskt oljud, spoken-word och klaviatursolon skapar en grund för de fantastiska vokalisterna Coco Ngambali och Theo Nsituvuidi att fritt uttrycka både hopp och förtvivlan från en plats där musiken bokstavligen är på liv och död. Framförallt sträcker de fram en hand som för samman såväl kulturer, generationer som kontinenter. En oemotståndlig dansant och empatisk hyllning till mötet mellan den västerländska och afrikanska musikskatten.
