Frontal
electriXmas är en institution i synth-Sverige, lika självklar som en gång Arvikafestivalen. En plats där det till leda uttjatade uttrycket ”Spela Shoreline” ersätts av ”Spela body”. Årets upplaga av den Malmöbaserade endagsfestivalen täckte in tung body, industri, sockersöt synthpop, skoningslös powernoise – och så kom några tyska farbröder på besök. Läs Anton Lindskogs rapport.
Inkonst har redan fyllts av (mestadels) svartklädda synthare i spridda åldrar när det är dags för Frontal att inleda årets electriXmas. Den tyska EBM-duon spelar traditionell old school-EBM med feta synthbasar och analoga trummor enligt den standard som en gång sattes av DAF. Knappast originellt – men inte alls oävet.
Generellt funkar det som bäst när musiken förstärks med enkla, förinspelade keyboardslingor. Jag är också glad att Frontal ikväll håller sig ifrån sin väl plojiga EBM-cover på ”Seven Nation Army”. De är en energisk liveakt med fyra fullängdare i bagaget och de får igång ett bra röj framför den lilla klubbscenen när sångaren Alex Wobig hoppar ut i publiken för att delta i den genretrogna ”kängdansen”.
Guilt Trip
Efter att Frontal har agerat ”partystarter”, dämpar Guilt Trip den glada stämningen något med sin mörka, mer svårtillgängliga electro-industrial. Duon var förband åt kvällens headliner And One på Kajplats 305 i Malmö redan år 1995. På den tiden hette de Chirurgie Esthetique – men den väldigt uppenbara förebilden stavas fortfarande Skinny Puppy.
Guilt Trip har studerat läromästarna ingående och gör en snygg svensk tagning av det karaktäristiska ”Vancouver-soundet” med komplexa, suggestiva ljudbyggen kryddade med en rejäl dos socialt patos (bland annat riktas en känga åt Sverigedemokraterna under sista låten). De sminkade medelålders herrarna hade behövt jobba mer på scenshowen. Likväl är det synd att kvällens glesaste publik avfolkas ytterligare när synthpopparna Saft börjar spela i rummet bredvid. Vi som står kvar får uppleva ett av kvällens allra finaste ögonblick – electroballaden ”Fist Resist”.
Saft
Stockholmska Saft var ett av Sveriges största synthpopband i slutet av 90-talet. Då spelades de flitigt i P3 och fick en bred publik långt utanför de typiska ”Arvikafestivalskretsarna”. Trion, som i princip varit inaktiv de senaste 15 åren, är tillbaka och jobbar på nytt material. Och det handlar fortfarande om naiv, enkel synthpop med starka refränger och ett sound märkbart färgat av 90-talets electronica. Under den, mycket uppskattade, spelningen är det slående vilken räcka starka popsinglar Saft hann leverera under blott fem verksamma år: ”Underbar”, ”3-2-1”, ”Aldrig”, ”Superstjärna” osv.
Kontrasten mot den lättrallade synthpopen hade inte kunnat vara mer total när en svartklädd Dirk Ivens går upp på Inkonsts stora scen. Belgaren är mest känd för att ha varit med och startat The Klinik i mitten av 80-talet. The Kliniks kalla, gnissliga EBM inspirerades av ljuden som Ivens och ständige följeslagaren Marc Verhaegen hörde under sina dagliga jobb som hamnarbetare i Antwerpen. Men fjärran från arbetarromantik återger musiken hur det tunga, monotona arbetet bryter ner människan både fysiskt och mentalt.
Dive
I soloprojektet Dive, som har gjort honom till en föregångsgestalt inom powernoise-genren, vässas de sylvassa industriklangerna ytterligare. Musiken byggs upp av enkla loopar, programmerade rytmer och kaskader av tjutande feedback. Allt styrs av ett fåtal effektpedaler medan Dirk sjunger och dansar på sitt eget, spasmatiska sätt i blinkande stroboskopsken. Det är minimalistiskt och otroligt kraftfullt när musiken övergår från suggestiva stämningar och metalliska rytmer till fullkomliga oljudsurladdningar.
Ivens dominerar scenen totalt och spelar ikväll i en egen division när det gäller närvaro. Han har förärat Malmö med flera besök på senare år (läs vår rapport från Neostalgias 15-årsfest, där han spelade med Absolute Body Contol i våras ), men frågan är om något överträffar kvällens högst originella styrkeprov.
And One
Årets headliners, tyska And One, har spelat sin egna hybrid av new wave och EBM sedan 1989. De nådde sin höjdpunkt väldigt tidigt – enligt mitt tycke redan på albumen Spot (1993) och I.S.T. (1994). Men efter en långvarig svacka är de nu tillbaka i den ”klassiska 90-talsline-upen” och har gjort en viss uppryckning på senare år med catchiga S.T.O.P (2012) och ambitiösa (men ojämna) trippeln Triologie I (2014).
And One fann tidigt sin stil som de har hållit fast vid sedan dess: Tuffare än ”vanlig synthpop” men snällare och mer melodiöst än förebilderna Front 242 och Nitzer Ebb och med arenaposer lånade från Depeche Mode. Någon utveckling är svår att urskilja. Det är dock inget snack om att de besitter en lång räcka väldigt starka låtar. Och – till publikens stora glädje – blir det mycket hits: ”Techno Man”, ”Military Fashion Show”, ”Steine Sind Steine”, The Cure-covern ”The Walk” osv.
45-årige Steve Naghavi är en energisk frontfigur och underhållande mellansnackare. För några år sedan förklarade han att bandet var upplöst och svor att lämna musikindustrin. Tvärtemot så verkar han ikväll vara på väldigt bra humör. Det slutar med att trummisen Joke Jay får bära ut honom när han inte vill gå av scenen efter att de har dragit över den utsatta speltiden. Det är en fin och mycket sympatisk avslutning. Sedan skriker någon lustigkurre ”Spela Shoreline!”
Se fler bilder från kvällen här.
