Amerikanska kvartetten Widowspeak gjorde en uppskattad spelning på Mejeriet i Lund i fredags. Det blev två extranummer: favoriten ”Gunshy” från första albumet och deras cover av Chris Isaaks ”Wicked Game”, där deras lekfulla attityd till musiken visade sig tydligt. Ett oväntat drag för ett drömskt indieband kan man tycka, men det är nästan alltid roligare att se ett band som själva njuter av att stå på scen.
Men bara nästan, ibland kan introspektion faktiskt vara att föredra. Som vid de tillfällen den interna jargongen – förstärkt av ”lilla” scenens orimliga höjd – blev mycket påtaglig. Frontpersonen Molly Hamilton verkade småkäbbla musikaliskt, om än ömsint, med gitarristen Robert Earl Thomas. Duon, som utgör bandets kärna, drog även kompmusikernas uppmärksamhet till sig. Ett onödigt element att ta med sig upp på scen och lite väl könsstereotypt – den kvinnliga sångerskan som skrivit texterna och sjunger med djup och känsla, men som mellan varje textrad blir avbruten av ylande bluesskalor från en manlig gitarrist som självklart skruvat upp sin förstärkare lite extra. Gäsp.
Men jag kan trots allt göra en fenomenologisk reduktion av intrycken när det rör sig om en så pass efterlängtad spelning. Medan vi förväntansfulla står och lyssnar på förbandet Octopus Ride, inser jag att det verkligen är första gången jag ska få se Widowspeak live. Efter sin inställda medverkan i Brooklyn Sweden-festivalen och en tidigare spelning på Mejeriet 2013 är de äntligen tillbaka, och nu med en skiva som inte går av för hackor. Senast de var i Lund hade de nämligen precis släppt Almanac som gjort mig lite besviken och fick mig att hoppa över konserten. Nya All Yours, återigen på Captured Tracks, infriar dock alla löften som den självbetitlade debuten gav. Captured Tracks var då skivbolaget på allas läppar. Idag är de bortglömda men Widowspeak är bättre än någonsin.
