Foto: Deirdre O’Callaghan
Vad får man om man korsar en glad och jordnära gitarrist från Ramona Falls med en ångestfylld skäggig sångare från The National? Jo, bandet EL VY, alla skägghipsters nya favorit, vars debutplatta Return To The Moon gått varm i mina och många andras hörlurar den senaste månaden. Just nu turnerar de på klubbar runtom i Europa. Vi träffade dem i Köpenhamn.
Den närmsta halvtimmen kommer jag ha äran att sitta öga mot öga mot EL VY, och sett till min vurm för The National är det inte annat än att jag är lite smått nervös inför detta möte. Jag har ramlat in på ett skivbolagskontor på Ströget, sitter på en stol och dricker kaffe och inväntar min tur, medan någon annan intervjuar dem. Jag kan höra Matt Berningers dova basstämma genom väggen, och känner hur min puls stiger.
Det tar dock inte lång tid, knappt en sekund, från det att det väl blir min tur till nervositeten dör ut. För när jag äntrar rummet möts jag av en syn, som är så oväntad att jag glömmer allt vad nervositet heter. I en soffa sitter Brent Knopf, gitarristen från Ramona Falls, och halvsover. Och vid fönstret står Matt Berninger, The Nationals frontman, med en svart dildo i handen.
– Hur hamnade den här? frågar han sig själv medan han betraktar den.
– Är den din? frågar jag, utan att tänka mig för.
Matt skrattar, säger nej, och förklarar att den har stått i fönsterkarmen hela tiden. Hur den har hamnat där kan ingen svara på. Vad vet jag? Kanske är det ingen dildo, kanske är det i själva verket så en dansk grammis ser ut, jag hinner hursomhelst inte reflektera något mer kring det innan vi båda slår oss ner i soffan tillsammans med Brent och börjar vårt samtal.
”Det var perfekt timing, så vi såg till att göra det. Och då föddes EL VY”
Det är två trötta snubbar jag träffar. De anlände till Köpenhamn under gårdagen och Matt har varit vaken sedan klockan ett i natt på grund av jetlag. Under morgonen har de varit gäst-DJ:s i en dansk radioshow under två timmar. Men det är lugnt, försäkrar Matt mig om.
– Jag försöker att inte leva efter ett schema, utan bara sova när kroppen vill ha sömn, berättar han.
– Och responsen under vår USA-turné har varit fantastisk, så vi är väldigt glada över att vara i Europa nu, så det är lugnt, fortsätter han.
Hur kommer det sig att ni drog igång EL VY?
– Financial reasons, säger Matt och skrattar, innan han fortsätter:
– Nä, jag skojade bara. Jag och Brent har känt varandra länge och för fem år sedan snackade vi lite löst om att dra igång något tillsammans. Att vi borde föra samman våra idéer typ. Så vi gjorde det. Men det gick väldigt långsamt och vi lirade bara tidvis, på grund av tidsbrist och annat som kom emellan. Men så förra året fanns där en tidslucka, och då sa vi ”Let’s do this! Let’s record an album!”. Det var perfekt timing, så vi såg till att göra det. Och då föddes EL VY.
Vad står egentligen EL VY för?
– Ingenting. Vi tänkte kalla oss för Jockey Club, men då var det någon som sa att det där låter ju som en Underwear Club. Så då tänkte vi: ”Varför inte bara slänga ihop några bokstäver tillsammans?”, och då blev det EL VY eftersom det var de enda bokstäverna som var kvar, som inte redan var ett band. AC/DC, REM och U2 var ju redan upptagna.
– Och ABBA, inflikar Brent.
– Vad står egentligen ABBA för, frågar Matt och tittar på mig.
Jag förklarar att det är första bokstaven från varje ABBA-medlems förnamn, och känner en slags glädje över att jag får lära dem något musikhistoriskt. De ser måttligt roade ut när jag ger dem förklaringen.
– ABBA är också ett palindrom, säger Brent för att bryta den pinsamma tystnaden som uppstått.
– Ja, men EL VY är inget palindrom, säger Matt och skrattar, medan han sakta men säkert plockar bort alla mina förutfattade meningar om honom som den deppiga person som The National fått mig att tro att han är. Han visar istället upp samma glada toner som EL VY:s musik målar upp, även om texterna visar upp samma mörka sidor som The National.
The National är ju lite deppigare än Ramona Falls, är EL VY någon slags kombination, där texterna är deppiga medan soundet är gladare?
– Man vet aldrig vad som händer när kreativa människor möts. När vi möttes för att göra skivan trodde jag till exempel att den skulle få ett mörkt sound. Och visst, det finns ett mörkt sound där, men det är andra färgningar också. Vissa låtar är gladare, berättar Brent innan Matt tar vid.
– Ja, vi visste inte riktigt vilket sound plattan skulle få och vi pratade heller inte så mycket om det. Det är lite som när du har barn. Du kan aldrig veta hur de blir innan de växer upp. Och så är det med den här skivan också. Dess personlighet skiljer sig från våra andra band. Och plattan är som ett riktigt olydigt barn, eftersom vi inte visste hur den skulle arta sig. Låtarna bara kom av sig själv efter hand.
”Man skulle kunna säga att EL VY är ett projekt som håller på att ta reda på vad det är just nu”
– Man skulle kunna säga att EL VY är ett projekt som just nu håller på att ta reda på vad det är. Och att plattan var en del av processen i att upptäcka sånt som fungerade. Så ja, jag vet inte ens hur nästa EL VY-platta kommer låta.
Men skulle man i så fall kunna säga att ni kört fast med era egentliga band eftersom ni har ett projekt där ni jagar ett nytt sound?
– Nej, det var inte det att det fanns något behov, utan snarare en nyfikenhet för att se vad som kunde hända. Jag behöver inget annat band, och jag känner mig heller inte kreativt fastkörd med The National. Det var bara en nyfikenhet som började i att vi utbytte idéer och de blev sedan ambitioner och låtar som jag ville göra färdiga. Och det är antagligen därför som det fortfarande rullar på, berättar Matt.
– För mig var det en chans att få göra en skiva med en god vän som jag respekterar. Mer komplext än så är det inte. Det är detta jag lever för. Att få skapa musik med människor som jag älskar och respekterar. Det är det bästa jag vet, berättar Brent, medan Matt lägger sitt huvud i hans knä och låtsas gråta.
Apropå gråt, Matt. Dina texter är ju oftast deppiga. Är du en deppig person?
– Nej, nej, nej. Jag är en ångestfylld och melodramatisk person. Visst, jag har dagar då jag är nere, men jag skulle inte beskriva mig själv som en deppig person. Jag gillar att sjunga låtar om personer som försöker lösa sin osäkerhet och inte kan kommunicera med varandra så som de behöver, och det är för att det är beroendeframkallande. Du vet, skapa osäkra karaktärer för att reda ut mina egna tankar och problem – det är terapi för mig. Jag gillar liksom inte att sjunga en låt om jag inte har investerat personliga känslor i den. Det blir som en låt som inte behöver dig. Så jag antar att jag skriver om saker som känns parallella för att de i sin tur ska behöva mig.
Foto: Deirdre O’Callaghan
Ni turnerar runt i Europa nu till mitten av December. Vad händer härnäst?
– Vi hade egentligen tänkt ta det ganska lugnt, med mindre turnéer och sånt. Men saker har ändrats. Vi har blivit väldigt motiverade av spelningarna vi gjort och haft väldigt roligt tillsammans och bytt låtidéer mellan varandra. Hade du frågat mig för en månad sedan hade jag nog svarat ”vi väntar 5 år och sen släpper vi en ny EL VY-platta”, men hade du frågat mig igår så hade jag svarat ”vi släpper en ny platta nästa vecka”. Så det blir nog någonting mitt emellan 5 år och en vecka i slutändan, berättar Matt.
The National gör ju några festivaler i Norden nästa sommar. Finns det en chans att även EL VY dyker upp?
– Jag tvivlar på att EL VY kommer göra festivaler nästa sommar. Vi har snackat om att EL VY bara ska göra klubbspelningar, precis som under denna turné som vi gör nu, och att det är där vi kommer lägga fokus när vi spelar live. Kanske i framtiden när vi släppt mer musik. Men just nu lämnar vi arenorna och festivalerna åt The National istället.
Blir det inte svårt att få det att flyta, både studiomässigt och turnémässigt, när man har två band?
– Allt handlar om tid. Det fanns en lucka för att skapa EL VY, och det var därför vi gjorde det. Men just av den anledningen kommer vi heller inte kunna turnera för evigt med EL VY, säger Brent, innan Matt fortsätter:
”Det är som att när du jobbar med ett projekt så laddas batterierna till de projekt du lagt åt sidan för tillfället”
– Jag skulle inte säga att det fungerar för alla, men för mig flyter det. Fast för fem år sedan hade det nog inte fungerat. Men att göra det nu, kunna hoppa mellan olika projekt, det rensar ut och hjälper hjärnan att fortsätta vara tillfredsställd.
– Det är som att när du jobbar med ett projekt så laddas batterierna till de projekt du lagt åt sidan för tillfället. Så jag älskar att ha flera av dem samtidigt. Och det behöver inte bara vara band. Det räcker att jag bara skriver musik med min fru, eller min bror, för att känna att jag har flera tallrikar som spinner samtidigt. Rent kreativt tycker jag det är en smart grej att göra. Och sen låter du givetvis några av tallrikar ramla i marken och smälla, det är en del av nöjet, konstaterar Matt.
Det är synd att ni inte kommer till Sverige den här gången. Ni är rätt populära där. Hur är er relation till Sverige?
– Ja, speciellt The National. Jag vet inte vad det är, men det känns som det finns en speciell kärlek och respekt för ledsenhet här. Och som folk då gillar att de också hör i The Nationals musik. Det är i alla fall det jag fått berättat för mig. För att generalisera så älskar ni svenskar att hata er själva, och det kopplar ni samman med The Nationals grejer. Så ja, vi har en speciell relation till er, berättar Matt.
”För att generalisera så älskar ni svenskar att hata er själva, och det kopplar ni samman med The Nationals grejer”
Har ni koll på vad som händer i Sverige nu annars? Med flyktingkrisen till exempel.
– Oh ja, samma sak händer ju borta i USA just nu. Jag är en av dem som vill tro. Rent historiskt så har ju alla vi i USA i princip varit flyktingar som flytt från sämre förhållanden till bättre förhållanden. Det har på något sätt alltid varit det som definierat USA. Du vet, om du är hungrig och behöver tak över huvudet så öppnar vi dörrarna. Samma sak som med er i Sverige. Det är det jag tror på. Och att då gå emot det, samtidigt som högerkonservativa utnyttjar det som händer för att försöka skapa fruktan och i slutändan få igenom sin egna agenda, det är fel, konstaterar Matt.
– I övrigt älskar vi Sverige. Jag tycker det är synd att vi inte spelar där på den här turnén. Jag älskar Stockholm och Debaser, inflikar Brent och fortsätter att berätta sin Sverigehistoria.
– När jag var liten och bodde i Portland, Oregon, så hade vi en svensk au pair som bodde med min familj i ett år. Och när jag var 18 så åkte jag och hälsade på henne och hennes familj och firade jul med dem. Vi drack gloggwine (glögg) och åt jordgubbar. Det var underbart. Jag gick runt i Stockholm, i kylan, i flera timmar och älskade det.
– Jag plockade faktiskt jordgubbar med en svensk tjej som jag dejtade, när vi var i Mjölby och campade. Det var vad man skulle kunna kalla för the perfect swedish escape. Massa jordgubbar. Och massa sprit. Vid elden, berättar Matt innan tystnaden infinner sig medan de både drömmer sig bort kring sina svenska minnen.
Så jag beslutar mig för att ställa den avslutande frågan om ifall vi kanske får se The National på någon svensk festival i sommar.
– Ärligt talat så vet jag inte det i nuläget. Jag lovar. Sorry, säger Matt.
Can’t blame me for trying, tänker jag, innan jag tackar för deras tid, och beger mig hemåt, åter med EL VY i hörlurarna, medan jag försöker föreställa mig hur det ser ut när en skäggig Matt Berninger går runt i en skog i Mjölby och plockar jordgubbar.
