Media har ofta haft stor betydelse för artisters framgångar och över tid har en hel del förändrats. Artisters sätt att exponeras har också ändrat karaktär. På 1950- och 60-talet var film en viktig faktor och giganter som The Beatles och Elvis Presley spelade in åtskilliga filmer parallellt med turnéer och skivsläpp och frågan är om ett band som The Monkees ens hade existerat utan en TV-serie?
Idag har nog spelfilmen i liknande avseenden spelat ut sin roll, men TV, radio, tidningar och Internet är fortfarande fyra viktiga områden för att nå ut med musik. På senare tid har två artister som jag tänker särskilt på fått genombrott, mycket på grund av TV.
Dokumentärfilmen Searching for Sugar Man gav Sixto Rodriguez stor uppmärksamhet flera decennier efter det att han hade släppt sin musik och det gav honom återigen möjligheter att åka ut på turnéer och spela sina låtar. Han bokades bland annat till Way Out West i augusti 2012 och 2013. När jag stod framför scenen i Slottsskogen 2013 så funderade jag mycket på om han någonsin hade bokats om det inte vore för den dokumentären. Jag kom fram till att mitt svar, kort och gott, blev: knappast.
Den andra artist som jag har funderat en del på är Doug Seegers som fick ett genombrott för den svenska TV-publiken i samband med att han fick utrymme i Jills veranda våren 2014. Då var han tämligen okänd, men medverkan i programmet gjorde att han fick en rejäl uppmärksamhet och framgång, främst med låten ”Going Down to the River” och han bokades under sommaren samma år till åtskilliga scener i Sverige och är numera en populär och flitigt turnerande artist i landet.
Gabriel Kelley. Foto: Oskar Zander
I fredags var jag på Pustervik i Göteborg och såg Gabriel Kelley – en amerikansk singer-songwriter i 30-årsåldern, från Georgia, men som de senaste åren har bott i Nashville och skapat musik. Han har bland annat hunnit med att släppa två plattor och turnerade i Sverige i somras där han även fick utrymme att vara med i morgonprogram både på SVT och TV4. Det stora genombrottet har, såvitt jag förstår, dock inte kommit ännu.
På Pustervik spelade han tillsammans med två andra musiker och det lät inledningsvis väldigt bra, men efter ett tag påminde låtarna lite för mycket om varandra i mina öron och det var först när de gjorde en briljant tolkning av Jackson Brownes ”These Days ”som mönstret bröts. Spelningen i allmänhet var klart sevärd och han växlade språk skickligt från amerikanska till svenska mellan låtarna. Han bodde nämligen i Lerum utanför Göteborg som 16-åring och gick i skola där och berättade bland annat att det var där han lärde sig äta smågodis…
Under hösten och vintern visas nya avsnitt av Jills veranda på TV och Gabriel Kelley är med i programserien. Jag stod under spelningen och funderade lite på om han hade spelat på Pustervik denna kväll eller om han hade varit hemma i Nashville om han inte hade upptäckts till detta TV-program. Det kanske egentligen är en ointressant fråga när Gabriel Kelley skänker publiken glädje under kvällen med sina fina låtar. Och det återstår väl bara att se om han får ett liknande genombrott som exempelvis Doug Seegers fick 2014. Det kan, hur som helst, vara värt att lägga namnet Gabriel Kelley på minnet.
