Att lyssna på musik är ett intresse som jag delar med många och därför känns det kul att kunna bjuda på sina favoriter. Musik har dessutom varit en del av den mänskliga kulturen sedan urminnes tider, men uttrycken har ständigt förändrats. Listan 60-talets 100 bästa b-sidor speglar endast en kort period. Nu har vi nått platserna 75-51.
Varje omgång gästas av någon eller några som har ett stort musikintresse. Denna gång har turen kommit till Hanna Strömbom, som under de senaste två åren arbetet som Göteborgsredaktör på ETC. Men många känner säkert igen henne som DJ på exempelvis Pustervik eller som medlem i Slynkören.
Hanna ger sin syn på 60-talet:
– Valda delar av 60-talets soul är ett fantastiskt kapitel mellan att rock n’ roll och rythm n’ blues hunnit ta ut svängarna och innan den glammiga discon gör sitt intåg. Fortfarande välklätt, men med en underliggande upprorisk ton. Jag har faktiskt försökt att hitta manliga soulhjältar också, men det hjälps inte att jag ideligen fastnar hos mina (egenbenämnda) slyntanter. Odödliga låtar finns det gott om bland manliga artister också, men det är damerna som inte viker sig för enkom sockersött utan också drar åt det bittra som fascinerar mig mest. Och rösterna, jeez, avundsjukan är bottenlös.
Det är uppenbart att Hanna brinner för 60-talets soul och speciellt för de kvinnliga rösterna. Hon fortsätter:
– Bråka om punk kommer folk hålla på med tills den sista strängen har gått av, men rocken i garagen var i alla fall skräpigt jävla ljuvlig innan det där decenniet då någon kom på att nitar var tufft och folk helst skulle göra sönder dyra saker för att räknas… Ibland dansant, ibland stukad, ofta med fascination för ljud med böj på och i bästa fall gränslös. Kalla mig tjurskallig och omodern, men de flesta nya band jag gillar gör musik som har de här 50 år gamla kvaliteterna. Årtiondenas årtionde, utan tvekan.
En Spotifylista med Hannas favoriter.
The Fatimas ”Sandstorm” och Baby Jeans ”Oh Johnny” finns inte på Spotify.
Och nedan hittar ni mina personliga favoriter. Placeringarna 100-76 är redan avklarade.
75. The Impressions – ”I Love You (Yeah)” (1964)
Det är inget fel på uppställningen Jerry Butler & The Impressions, men stordåden inträffade när Curtis Mayfield tog över ledarrollen 1962. Han blev ansiktet utåt och behåll denna position fram till solokarriären i början av 70-talet.
1964 släpptes klassiska a-sidan ”Keep On Pushing”, men de bästa singlarna har även starka b-sidor och ”I Love You (Yeah)” är ett riktigt energipiller. Låten är en given favorit i en stark katalog, som formades av gospel och doo-wop men avslutades med medborgarrätts-soul. Riktningen stakades ut genom ”Keep On Pushing”.
Det råder dock ingen tvekan om att Butler hade stor talang. Han fick snabbt fart på solokarriären och skrev exempelvis ”I’ve Been Loving You Too Long” tillsammans med soullegenden Otis Redding (1965 blev låten en stor hit för sistnämnde).
74. Patsy Cline – ”Strange” (1962)
En av mina absoluta favoritlåtar är Del Shannons ”Runaway” från 1961 och ”Strange” har en liknande grundton. Det räcker för att jag ska älska denna countrypärla. Brustna hjärtan borde alltid tonsättas på detta sätt.
Förlorad kärlek är bland det vanligaste temat inom all musik, men countryn gillar att blöta och stöta sina relationer lite extra. Merle Haggard släppte b-sidan ”Today I Started Loving You Again” 1968 och denna låt får misären att peaka. Haggard kommer på att han fortfarande älskar sin fru/flickvän/älskarinna, men det är försent. Om hon inte ändrar sig och välkomnar honom hem igen.
73. The Dovers – ”What Am I Going To Do” (1965)
Det är inte helt lätt att definiera The Dovers ”What Am I Going To Do”. Låten hamnade i ett ingenmansland, där varken garagekillarna eller de som drabbats av Beatlesfebern orkade bry sig. Jac Holzman (skivbolaget Elektra) och Lenny Kaye (Patti Smith Group) ändrade på detta när de satta samman den inflytelserika boxen Nuggets (Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968) i början av 70-talet. En fin gärning som inspirerat många skivnördar.
Bradford Cox/Deerhunter samplade ”What Am I Going To Do” i Atlas Sound-låten ”Walkabout” från 2009.
Wild Nothings Jack Tatum har också samplat en fin b-sida. Utmärkta singeln ”Chinatown” bär nämligen spår av Chantal Goyas ”La Pluie Du Ciel” från 1965.
72. Love – ”A Message To Pretty” (1966)
Loves sångare Arthur Lee är en av pophistoriens mest underskattade sångare och bandets tredje fullängdare Forever Changes är bland de bästa albumen som någonsin spelats in. Det kommer att återspeglas i toppen på denna lista. B-sidan ”A Message To Pretty” är bedårande i all sin sköra enkelhet.
71. The Romancers – ”She Took My Oldsmobile” (1966)
På plats 71 hittas ännu en låt om förlorad kärlek, men denna gång är grundproblematiken en annan. The Romancers – ofta omnämnt som ett av de första mexikanska garagebanden i L.A. – lägger ingen vikt på det motsatta könet, utan tänker mest på bilen. Flickvännen är med andra boven, som lyckligtvis ligger till grund för underbara ”She Took My Oldsmobile”. Mansgrisar med popkunskaper.
Detta är givetvis inte den enda låten som har bilen som huvudperson, kan även passa på att nämnda favoriter som The Chaperones doo wop-dänga ”Cruise To The Moon” från 1960 och Joyce Greens stenhårda ”Black Cadillac” från 1959. Sistnämnda b-sida är endast en av två låtar som Green spelade in.
70 Wanda Jackson – ”Funnel Of Love” (1961)
Wanda Jackson har en röst som övertygar i alla lägen, lite som Lana Del Rey. Oavsett om det rör sig om slapphänt country eller trött rockabilly, går det alltid att lita på Jacksons röst. Och sången är intakt än idag. B-sidan ”Funnel Of Love” är svår att genrebestämma, någon form voodoo-country. Bra på alla sätt.
69. Beach Boys – ”Don’t Worry Baby” (1964)
Vemodet som genomsyrar Beach Boys bästa låtar upphör aldrig att fascinera och ”Don’t Worry Baby” präglas av Brian Wilsons omtänksamma, men sorgsna falsett. A-sidan ”I Get Around” blev bandets första listetta.
Och hur knäckande är det inte att lyssna på ”The Warmth Of The Sun” från samma år. Kärleken har gått förlorad, men värmen från solen lindrar smärtan. Detta kan bara hända i Kalifornien.
68. Bob Dylan – ”Most Likely You Go Your Way (And I’ll Go Mine)” (1966)
Bob Dylan behöver ingen presentation. Det räcker att lyssna.
67. The Beatles – ”Rain” (1966)
Ytterligare ett spår från 1966. Att lyssna på Rain” är som att färdas i slowmotion, men i rätt hastighet. Det är den bästa beskrivningen som jag kan komma på. Jag är inget större fan av Beatles, men när John Lennon gör pop med huvudet bland molnen är det bara att kapitulera.
66. The Crystals – Oh Yeah, Maybe Baby” (1961)
Det går inte att värja sig mot låtar som ”Oh Yeah, Maybe Baby”. Phil Spector låter kastanjetter eka i bakgrunden, Patricia Wright sjunger med övertygelse och vad som på pappret låter banalt, blir i händerna på The Crystals en fråga om liv och död. Kärleken betyder allt.
65. Keggs – ”Girl” (1967)
60-talet producerade otaliga garageband. Rastlösa ungdomar som omvandlade sin frustration till musik och det verkar ha varit en minst sagt rastlös stämning i Michigan. Keggs underbara ”Girl” är ett strålande exempel. Ljudbilden ger samma känsla som The Modern Lovers.
Michigan-banden The Aardvarks ”That’s Your Way” från 1966 spelar i samma liga och detsamma gäller The Soulbenders ”I Can’t Believe In Love” från 1967 (båda omistliga b-sidor). Ann Arbour-giganterna The Stooges spelar dock i ligan över och orsaken hittar ni längre fram.
64. Small Faces – ”I’m Only Dreaming” (1967)
I Sverige har inte Small Faces fått den uppmärksamhet som de förtjänar, de kommer alltid i skymundan av The Who, Yardbirds och The Kinks. En sak är dock säker och det är att modesscenen varit en fattigare plats utan Small Faces (å andra sidan hade vi kanske sluppit flera av de mest meningslösa banden under britvågen på 90-talet).
63. The Pretty Things – ”L.S.D.” (1966)
Londonbandet The Pretty Things tillhör en av mina första upptäcker i föräldrarnas skivsamling och b-sidan ”L.S.D” har varit en favorit ända sedan dess.
Bandet tog sitt namn efter Willie Dixon-låten ”Pretty Thing” från 1955. Och som låtskrivare ligger han bakom hits som ”I Just Want To Make Love To You” och ”You Can’t Judge A Book By The Cover”. En av mina personliga favoriter är suggestiva Koko Taylor-duetten ”Insane Asylum” från 1968 (nära att hamna på listan).
62. Jaqueline Taïeb – ”Le Coeur Au Bout Des Doigts” (1967)
Det är svårt att sätta fingret på varför vissa låtar sätter sig, men varför söka förklaringar. Jaqueline Taïebs ”Le Coeur Au Bout Des Doigts” är sjukt bra.
61. The Ovations – ”They Say” (1966)
Northern Soul räddade mitt liv i mitten av 2000-talet. Låt soulen rädda ditt liv också.
60. The Paragons – ”So Much Pain” (1967)
The Paragons är främst kända för ”The Tide Is High” som spelades in av Blondie 1980. Det är synd. Gruppen har spelat in massor av oemotståndliga rocksteady-singlar som borde få världens samlade befolkning att falla i gråt. En av dessa är ”So Much Pain” och en annan är ”Only A Smile” från samma år.
Ytterligare ett fantastiskt band från denna period är The Techniques. Lyssna på strålande b-sidan ”Bad Minded People” från 1967. När bandet återförandes 1982 stod The Paragons Tyrone Evans för sången.
59. The Alarm Clocks – ”No Reasons To Complain” (1966)
Det är svårt att få garagerock att låta mer avslappnat än The Alarm Clocks ”No Reasons To Complain”. Ingen stress, det gäller att gilla läget. Singeln släpptes i 200 ex på det egna bolaget Awake Records.
58. The Seeds – ”Out Of The Question” (1966)
Sky Saxon kan ha ett av musikhistoriens bästa artistnamn och som sångare i The Seeds satte han avtryck för all framtid.
57. Herbie Hancock – ”Wiggle Waggle” (1969)
I slutet av 60-talet började det hända saker inom soulen och jazzen. Herbie Hanckocks ”Wiggle Waggle” är ett bevis för detta.
56. Alton Ellis – ”I’m Still In Love” (1967)
Alton Ellis är en av de största inom rocksteady och ”I’m Still In Love” är ett av de främsta bevisen för detta. Singelutrymmet delas med Roy Richards instrumentala bagatell ”Honky Panky”. Det var inte alls ovanligt att artister delade på utrymmet och variationen mellan inhemska och exempelvis brittiska singlar skilde sig regelbundet.
55. Jackie Wilson – ”The Who Who Song (Nobody But My Sweet Baby)” (1967)
Jackie Wilson har ett imponerande röstregister och smeknamnet Mr. Excitement säger det mesta. Med ett förflutet i The Dominoes – ersatte Clyde McPhatter som grundade The Drifters – fick han tidigt ta del av rampljuset. Solodebuten ”Reet Petite” blev en stor succé 1957. Karriären avslutades dock på sämsta tänkbara sätt. Wilson avled på scen när han gästade Dick Clark 1975.
Wilson rörde sig inom en mängd olika stilar och ”The Who Who Song (Nobody But My Sweet Baby)” är en klassisk northern soul-dänga.
Det kommer att bli fler northern soul-favoriter på denna lista, men inte Little Tommys ”Baby Can’t You See” från 1965.
54. Carla Thomas – ”Separation” (1967)
Carla Thomas har fått epitet Queen of Memphis Soul och med b-sidor som ”Separation” känns det helt logiskt. Thomas är förresten dotter till Rufus Thomas, som bl.a.ligger bakom klassiska ”Walking The Dog” från 1963. The Rolling Stones släppte låten som b-sida året därpå, men de är inte ensamma om att ha den på sin repertoar.
53. The Rolling Stones – ”Play With Fire” (1965)
The Rolling Stones stirrade sig blinda på den amerikanska populärkulturen och när de lärt sig tillräckligt mycket släppte de låtar som ”Play With Fire”. Singeln tillskrev Nanker Phelge, men det visade sig att namnet var synonymt med bandmedlemmarna själva. Finurliga grabbar.
52. Scott Walker – ”The Plague” (1967)
Det går att säga mycket om Scott Walker. Han blev omslagspojke i och med The Walker Brothers framgångar, drog sig sakta undan, men i slutet av 60-talet stod han för några av de mest innovation och kraftfulla poplåtarna som någonsin spelats in. Låttiteln säger det mesta, ”The Plague” är inte valet för en romantisk middag. Eller begravning.
51. The Zombies – ”Maybe After He’s Gone” (1967)
Det sista som överger människan är hoppet. Hon kommer kanske tillbaka när han har försvunnit från bilden. Förmodligen inte.
En sammanställning av de låtar som finns på Spotify.
50-26 publiceras 14 december.
