Det har blivit dags att sammanfatta 2015. Anton Lindskog summerar vilka av årets skivsläpp som du inte får missa om du gillar mörkerromantik och retrofuturism och drömmer om att göra en tidsresa till Batcave.
Att Los Angeles-duon High-Functioning Flesh är kompisar med Youth Code säger en del om hur de låter. Rå, punkig EBM som söker sig bakåt till tiden innan Front 242:s militärmode blev standard. Debutalbumet Definite Structures balanserar aggressivitet med konstnärliga ambitioner. Referenspunkterna återfinns framför allt inom belgisk EBM från tidigt 80-tal men mina tankar går också till svenska Vanligt Folk, som gjorde årets mest dadaistiska EBM-album Jag Har Utvecklat Mig Till Både En Hund I En Katt.
Bland de mer etablerade namnen imponerar tyska X Marks the Pedwalk på The House of Rain. Bandet (som sedan en tid tillbaka är en duo bestående av grundaren Sevren Ni-Arb och hustrun Estefania) räknas bland futurepopens förgångsgestalter men har med tiden avlat fram ett helt eget sound där storslaget, gotiskt stämningsbyggande och vemodiga melodier bryter av mot dansanta trancerytmer. De ligger inte så långt ifrån österrikiska mind.in.a.box, vars femte album Memories är ett absolut måste för den som är på jakt efter intelligent och framåtblickande inom futurepopsfären.
Vi rör oss mot lite tyngre tongångar och konstaterar att det klassiska Wax Trax-soundet har fått ett rejält uppsving på senare år. Cocksure – den återuppståndna (nedbantade) versionen av den nordamerikanska industrirockens mest briljanta knäppskallekollektiv Revolting Cocks – överträffade debutalbumet med Corporate_Sting. Dead When I Found Her gjorde sitt bästa album hittills med downtempo-industrial-eposet ”All The Way Down”. Och influenserna från Skinny Puppy är minst sagt märkbara även hos tyngre nykomlingarna Cardinal Noire som skapade genren ”Vancouver school”.
Vänner av industrirock gläds också åt Die Krupps mycket lyckade comeback och återgången till det klassiska gitarrbaserade 90-talssoundet på Metal Music Machine. För den som gillar kombinationen av hårda gitarrer och programmerade rytmer och ännu inte hunnit tröttna på det fläskiga Neue Deutsche Härte-soundet kan det vara värt att ge Eisbrechers Shock en lyssning. Den som istället vill ha betonghårda beats (med precis lika mycket testosteron) bör kolla upp mexikanska aggrotechlegendarerna Hocicos nya alster Ofensor.
Amerikanska Ego Likeness verkar inom den hybrid av darkwave och industrirock som växte fram under 90-talet. Formeln känns fortfarande vital på When the Wolves Comes Out. I samma musikaliska sfär hittar vi unga duon Vowws (med rötter i Australien respektive Iran) som har gjort en mycket stark debut på klassiska gothetiketten Cleopatra Records med The Great Sun. Självaste Gary Numan har gett dem sitt erkännande och gästar på låten ”Losing Myself In You”.
Kandensiska iVardensphere fascinerar med den högst egna hybriden av EBM, powernoise och slagverk från världens alla hörn på Fable. Mindless Faith och gamla trotjänarna Kevorkian Death Cycle levererade båda två starka, mörka och tunga electro-industrialalbum. Och inte minst fick vi Psychogenesis, den efterlängtade uppföljaren från Encephalon, en av de senaste uppkomlingarna inom den kanadensiska industriscenen.
Den svenska synthpopen har haft ett fantastiskt 2015. Machinista överträffade fjolårets starka debut på Garmonbozia. Daily Planet-legenden Johan Baeckström befäste sin position som Sveriges svar på Vince Clarke med soloalbumet ”Like Before”. Vogon Poetry plockade upp stafettpinnen från S.P.O.C.K med den söta sci fi-popen på The Prefect Stories.
Allra starkast imponerade dock åldermännen i Twice A Man som efter ett antal år av mer experimentella tongångar, har återvänt till det mer ”poporienterade” soundet vi känner igen från deras 80-tal. Samtidsdystopin Presence befinner sig i gränslandet mellan postpunk och synthpop och rymmer flera av deras starkaste låtar på mycket länge. Även Ashbury Heights tog en mörkare, ”gothigare” inriktning och gav oss en av årets höjdpunkter med come back-albumet The Looking Glass Society.
Twice A Man stod även för ett av årets mest intressanta liveinitiativ med den feministiska synthfestivalen A Warm Wave. Likt dem konstaterar vi att det knappast varit brist på karismatiska kvinnliga frontfigurer inom elektronisk musik 2015: Från tyska prism wave-debutanterna Dear Strange till franska synthpoppiga Minuit Machine, vidare mot Nightmare Fortress mörka electrorock. Och inte minst fick vi höra Sally Diges efterlängtade debutalbum – underbara retro-new wave-utflykten Hard to Please.
Stockholmska Agent Side Grinder tog en mer melodiös riktning på tredje albumet Alkimia, utan att släppa taget om förankringen i gammal industrial och EBM. Resultatet är inte bara det bästa de har gjort utan även en av årets svenska höjdpunkter. Alkimia avslutas med ett fint gästspel från Nicole Sabouné, som för övrigt tog ett välkommet steg bort från radiopopen och bejakade sina gothinfluenser på Miman.
Then Comes Silence gör en högst egen kombination av goth, shoegaze och utpräglad skräckfilmsestetik. Stockholmsbandet har själva beskrivit tredje fullängdaren Nyctophilian som ett ”tajt, distat, dimmigt och ödelagt vykort från det mänskliga fördärvet”. Bland övriga svenska släpp imponerar den mörka postpunken på unga RAs första fullängdare Scandinavia. Och den som, likt nämnda Malmöband, aldrig får nog av Joy Division, bör defintivt lyssna på Exit, årets släpp från deras stockholmska motsvarighet A Projection.
Androgyna Drab Majestys debutalbum Careless borde tilltala alla som, likt undertecknad, älskar skivbolaget 4AD:s 80-tal med band som Cocteau Twins och Clan of Xymox. She Past Away gjorde turkisk goth till en internationell angelägenhet häromåret och gav oss mer av samma vara på Narin Yalnizlik. Ännu vackrare och sorgligare låter Lebanon Hanover på Besides the Abyss. Det gör även de amerikanska darkwavestorheterna Lycia. På A Line That Connects, andra albumet sedan återföreningen, låter de fortfarande som om Slowdive gick vilse i en Ingmar Bergman-film, där liemannen spelas av Andrew Eldritch.
I väntan på kommande andra albumet från Islands industriella storheter Legend, vilket sägs vara på gång tidigt 2016 lyssnar vi till landsmännen och landskvinnan i mer tillbakalutade och finstämda Vök. Inför nästa år ser jag också fram emot att höra mer från svenska EBM-hoppet The Operating Tracks och inte minst från stencoola Rein. Och så är jag mycket nyfiken på vad nystartade Subkultfestivalen kommer att presentera i första bandsläppet i slutet av december. Vi ses där och då!
Lyssna på HYMNs playlist Goth och Blandat 2015 nedan:
