Snart är det dags för Melodifestivalen. HYMNs Victor Lundmark drömmer om hur 2016 års upplaga av musiktävlingen ska ta fotbollsklubben i hans hjärta tillbaka till rampljuset. Tolv poäng är trots allt fler än tre.
Farfar hummade belåtet. Tittade genom stängselnätet, ner mot fotbollsplanen.
– Där har du ”Måsen”. Minns du honom?
Kommer inte ihåg exakt när det här hände, men eftersom ”Måsen” gjorde sin sista elitsäsong 2006 kan jag som mest ha varit 14 år vid tillfället. Mina nostalgiska bilder av ”Måsens” mästerliga insatser var därför ganska suddiga. Farfar mindes dock.
Som han mindes.
I början på 80-talet skrev farfar en dikt som fick titeln ”Degerfors IF”. ”Tack för alla glada minnesstunder på Stora Valla”, lyder den första raden. Ett decennium senare var han med och öppnade fotbollsmuseet vid Degernäs herrgård. Sedan blev det digital revolution varpå farfar, under vinjetten ”Lundmarks backspegel”, fick skriva på fotbollsklubbens officiella hemsida.
”Spelarna är stjärnor. Hjältar. Högre stående varelser”
Man kan kanske säga att jag har ärvt ett supporterskap.
Degerfors är fotboll. Degerfors har alltid varit fotboll. Spelarna är stjärnor. Hjältar. Högre stående varelser. I höstas intervjuade jag en av dem. Ibland jobbar han extra som lärarvikarie. Vi satt i bilen på väg till en lunchrestaurang när jag frågade honom om han, i egenskap av ”stor kille”, får extra respekt av skolbarnen.
”Nä”, svarade han, ”jag får respekt för att jag är fotbollsspelare”.
Sedan pratade vi inte mer om den saken.
Degerfors är fotboll. Degerfors har spelat i Europa. Degerfors har fostrat landslagsmän och stjärntränare. Men Degerfors är inte en vital del av samtiden.
För bara några år sedan åkte jag till Stockholmsförorten Norsborg för att se laget i mitt hjärta spela bortamatch i tredjedivisionen. I oktober var jag en av endast 673 personer (att jämföra med 21 065, publikrekordet från 1963) som orkade ta sig till Stora Valla när DIF skulle runda av en genomusel höstsäsong i Superettan. Det rödvita laget hade kunnat vara nattsvart. Om det inte vore för Christer Björkman.
För någon vecka sedan presenterades nämligen startfältet till nästa års upplaga av Melodifestivalen. Det var Linda Bengtzing och Anna Book. After Dark och Martin Stenmarck. Och så debutanten Boris René.
Boris René heter egentligen Boris Lumbana. Han skulle kunna vara en stjärna, en hjälte, en person som skolbarn respekterar för att han är fotbollsspelare. Men det blev inte riktigt så. Lumbana värvades till Degerfors från Örebro inför årets fotbollssäsong. I premiärmatchen byttes han ut efter en förnedrande halvlek mot förväntade bottenlaget Utsiktens BK. Några månader senare stod han för ett ödesdigert misstag som ledde till slutminutsförlust uppe i Östersund. Det blev mycket bänksittande under hösten. De gånger han byttes in hördes oroligt sorl från Stora Vallas publik.
”Först heter värsta konkurrenten IFK Göteborg, sedan heter han Oscar Zia”
Ge Boris Lumbana några månader till och han kan visa sig vara den viktigaste Degerforsspelaren på mycket länge.
Den 20 februari spelar Degerfors IF cupmatch på västkusten. Samma kväll går klubben en ännu viktigare match, i Norrköping. Först heter värsta konkurrenten IFK Göteborg, sedan heter han Oscar Zia.
När Boris Lumbana träder fram i Melodifestivalens tredje deltävling och framför ”Put Your Love on Me” gör han det indirekt som representant för en klubb med svajiga resultat och haltande självkänsla. Vill det sig riktigt väl kan han nå Eurovision. Det blir i så fall första gången Degerfors IF finns med i en europeisk tävling sedan cupvinnarcupen 1993. Boris Lumbana kan få Degerfors att räknas igen.
Degerfors är fortfarande fotboll, men Degerfors kan mer än någonsin vara lättsmält underhållning. I en tid då det blir allt glesare mellan trepoängarna kan en tolvpoängare vara precis vad man behöver.
Om tio år hoppas jag att jag är pappa. Jag ska sätta mitt barn i bilen och styra mot Värmland. När vi är framme ska jag humma belåtet. Titta genom stängselnätet, ner mot fotbollsplanen.
– Där har du ”Schlager-Boris”. Minns du honom?
