I ”New Young” sjunger Josh Rouse om att han aldrig kommer bli lika bra som Neil Young. Kanske är den 43-årige Nebraskaättade Valènciabon lite bitter över att aldrig få erkännandet som en av de stora amerikanska låtskrivarna. Men när han i kvällens inledande nummer ”JR Worried Blues” sjunger om att han är rädd att inte hinna till skolan för att hämta barnen i tid så ringar han samtidigt in sitt eget problem. Han är liksom lite för anspråkslös – lite för snäll – för att spela på en större scen än Babel en grådaskig lördagkväll i december.
Josh började karriären som en poporienterad singer/songwriter, starkt präglad av såväl hemstatens låtskrivartradition som tonårsfavoriterna The Smiths och The Cure på debutalbumet Dressed Up Like Nebraska (1998). Men det var på 1972 (2003) som begåvningen för intressanta arrangemang på allvar visade sig. Med intentionen att skapa ett album som lät som om det var sprunget ur födelseåret, tog han in pianon från gammal västkustrock och lånade basslingan från Rolling Stones ”Miss You” till hiten ”Come Back (Light Therapy)”. 1972 och inte minst uppföljaren Nashville (2005) innebar genombrottet. Men några år senare hände något. Han flyttade till Spanien och blev familjefar.
Den nya tillvaron med ständigt solsken och familjelycka började efter ett tag även göra sitt avtryck på musiken. På album som Subtitulo (2006) och – framför allt El Turista (2010) – spolades mollstämd americana bort till förmån för samba, mjukbossa och texter på nybörjarspanska. Alla var inte helt nöjda med utvecklingen och på senare år har Josh så smått börjat söka sig tillbaka till soundet från storhetstiden. Årets The Embers of Time är riktigt angenäm utan att för den sakens skull vara i paritet med något av de mästerverk han spelade in mellan 1998 och 2005.
När en kostymklädd Rouse gör sitt första Sverigeframträdande på fem år, är kompbandet nedbantad till en ensam spanjor som växlar mellan gitarr, trummor och stämsång. Det är ett riskabelt drag då låtarna får stå mer på egna ben. Huvudpersonen är på gott humör, skämtar och berättar om när han klippte sig i Malmö för tio år sedan. Han är också medveten om vad de flesta har kommit för att höra och det plockas mycket generöst bland numren från storhetstiden. Och det är slående vilken enorm låtskatt han besitter 11 album in i karriären.
Ett par nummer, bland annat stora hiten ”Love Vibration”, når inte hela vägen fram i de avskalade arrangemangen. Däremot växer ”The Ocean” och blir än mer storslagen när Josh Rouse framför den ensam med akustisk gitarr. Från utskällda El Turista hämtas den fina Paul Simon-doftande popbagatellen ”I Will Live On Islands”. Och Josh och hans spanske sidekick gör även ett väldigt bra jobb med ”Flight Attendant”, den kanske mest komplexa låt som han har skrivit. De avslutar med att spela ”Carolina”, gåendes omkring bland publiken. Han besitter förmågan att alltid framstå som lugn och sansad, även när han sjunger om tragiska människoöden eller om sin egen 40-årskris. Det är både en tillgång och en last för Josh Rouse.
Bild från arkivet.
