Troye Sivan har gjort det mesta inom nöjesbranschen. Han har varit huvudrollsinnehavare i Spud-triologin där han spelade mot John Cleese. Han har medverkat i flera teateruppsättningar. Och han har gjort sig ett namn som Youtube-profil. Nu släpper han sitt debutalbum.
Kändisprofiler som bestämmer sig för att satsa på en musikkarriär skrämmer mig mer än mycket annat. Jag förknippar det ofta med giriga, redan kända, människor som enbart är ute efter att pumpa ut ännu mer pengar. Och så äter de sig mätta på den autotune-buffé som dagens musikbransch bjuder på. Men så är inte fallet för Troye Sivan.
Tidigare i år släppte Sivan en EP som består av sex, nästan felfria, låtar. En EP där alla hans musikaliska signum fick stå i fokus. Utöver dessa sex låtar fulländas Blue Neighbourhood av ytterligare tio som går i samma spår.
Sivans skära röst kombineras med en minimalistisk elektronisk ljudbild på ett välproducerat sätt. När sången tystnar övergår samma ljudbild till något så kraftigt att det känns ända in i märgen.
Sivans största signum är dock ärligheten som är få förunnat de flesta musiker. Inte minst musiker som precis har lämnat tonåren bakom sig. Troye Sivan behandlar lyssnaren som sin bästa vän. Han berättar om hur det var att besöka en gayklubb för första gången (“Bite”). Han berättar om uppväxten i australiensiska Perth (“Suburbia”). Och om hur jävla ont det gör att vara olyckligt kär (ungefär samtliga låtar på skivan).
Troye Sivan bestämde sig för att satsa på en musikkarriär. Resultatet blev en äkthet som vi sällan får skåda nuförtiden.
[Universal, 4 december]
