Jag tillhör de som tycker att texter i musik är, om inte oväsentligt, så åtminstone inte tillräckligt underlag för att göra en låt bra. En bra låt behöver en melodi eller något instrumentalt/vokalt som väcker intresset och, om det gör det, då kan låten bli ännu bättre om texten är välskriven. Det omvända fungerar vanligtvis inte hos mig. Det kan vara ett av skälen till att jag blev otroligt besviken på Sufjan Stevens (en artist jag vanligen älskar) senaste platta Carrie and Lowell, en skiva som annars hyllades för att Sufjan så naket och osminkat lämnade ut sina föräldrar. Dessutom sa texterna ingenting om mig. För mig fungerade skivan mest att somna till.
Det kanadensiska bandet The Burning Hell tillhör ett av väldigt få band som faktiskt får mig att reagera annorlunda. Bandets låtskrivare Mathias Kom är sällsynt underfundig samtidigt som han är mer allmängiltig än överdrivet personlig. Ibland kan det tendera att bli buskis, som i deras mest spelade låt på Spotify – ”Amateur Rappers”, men i andra är det lyrisk briljans. Lyssna till exempel på den 80-talsromantiska ”Nostalgia”.
and one night i was watching The Lost Boys with a girl who i liked and her friends and when the vampires attacked the hippies on the beach she said she had a crush on Kiefer Sutherland. And so for a while i wanted to be a vampire – a vampire like Kiefer, not like the guy who played Max, but my favourite scene was Tim Cappello at the boardwalk when he played that shirtless solo on his golden sax
…varpå det såklart följer ett mäktigt saxofonsolo. The Burning Hell kan verkligen skriva catchy låtar också, men jag tvivlar ändå på att jag skulle fastnat för dem om deras texter vore stöpta enligt indieformula 1.0.
Det finns fler skäl att älska The Burning Hell. Dels för deras genomarbetade videor men också för deras förmåga att anpassa sina livespelningar efter förutsättningarna. Det finns en livevideo från förra året när de spelar ”It Happens In Florida”, låten de brukar avsluta spelningarna med, där de i olika klipp uppträder med allt från två till tjugo personer (bandet består officiellt av fem). Anledningen till detta är att bandet inte alltid kan följa med och i andra fall att de låter kompisar från trakten kompa eller köra.
Nu har i alla fall Mathias Kom bestämt sig för att skruva ner volymen med albumet Don’t Believe The Hyperreal som är en duettskiva tillsammans med bandets klarinettspelerska Ariel Sharratt. Den består av åtta mer eller mindre lågmälda sånger med dels dynamiken mellan de båda rösterna och dels texterna i centrum. Något jag inte borde gilla enligt min inledning av denna text. Men som sagt, det här är dels texter som i vissa fall talar direkt till mig och dels så är det så vokalcentrerat att texterna verkligen når fram. Och flera låtar har dessutom synnerligen fina melodier.
Den mest omedelbara låten är ”Fuck The Government, I Love You” som handlar om hur Mathias och Ariel möttes på en nyårsfest härom året. Låten är något så ovanligt som indiepop i valstakt och samtidigt fullständigt genialisk, även om jag uppskattar den långsamma versionen från videon ännu mer än den lite mer poppiga som släppts på albumet.
M: We met at the New Year’s party of my vegetarian friend
A: I said I was studying English
M: I told you I was in a band
A: I asked you what the band was called
M: I said it’s called The Burning Hell
A: I said I’ve never heard of you
M: I said that’s probably just as well
Det fortsätter ungefär i samma stil och jag både skrattar och myser medan jag lyssnar. Eller tittar på den mästerliga videon.
Resten av skivan är inte lika omedelbar, men ”In The Future” har samma lyricistiska charm med text som helt avviker från eventuella regler om hur man ska skriva låtar. Om det nu finns några sådana. Mathias har fått julkort från en gammal vän som aldrig hör av sig längre och skriver precis vad han känner kring det. Att han inte är nostalgisk för det som varit utan för det som kommer. Och sen flippar hans tankar iväg och det slutar med att vi i framtiden kanske har rockklubbar på Mars.
Melodierna till exempelvis ”What You Want” och ”Your Military” är rörande fina och det finns en genomgående stämning på skivan som gör att de ofta smålustigt formulerade texterna aldrig framstår som tramsiga eller oseriösa.
Att varken Ariel eller Mathias är några stora sångare och sannolikt inte skulle gått vidare ens från första audition till Idol känns underordnat i sammanhanget. Och trots att delar av Don’t Believe The Hyperreal är en bra bit från det stundtals tokroliga de presenterat på tidigare skivor som The Burning Hell är det främst texterna som gör att denna skiva sticker ut och inte påminner om något annat. Och växer på en mer och mer för varje lyssning. Tills den helt fastnar.
[BB*Island, 27 november]
