Jag går nu är enligt Melissa Horn en skilsmässoskiva. Medan jag lyssnar funderar jag på hur ofta hon skiljer sig. Plattan låter nämligen precis som alla hennes tidigare.
Samma tre ackord, samma texter, samma ljudbild. En ledsen gitarr, ett sorgset piano, en vemodig stråke. En text som handlar om hur Melissa Horn så gärna vill, men det går ju inte, men hon försöker, men det går ju inte, så hon ältar allting ytterligare en gång, och det är alltid frost och regn.
I låten ”En helt vanlig dag” slår det över i pekoral;
”Jag åt frukost nån gång efter tre / sen blev jag trött av det / jag la mig på soffan och vila en stund / sen ångrade jag det”.
Exakt så hade en parodi på en Melissa Horn-sång kunnat låta.
Och jag vill så gärna inte vara en hemsk, bitter, sågande människa. Jag vill kunna ta in hela Melissa Horns universum och förstå vad hon menar. Jag vill sjunka ner i den dystra, mörka, tunga medelklassmyllan; lägga mig bekvämt tillrätta bredvid Melissa och hennes genuint mysiga band och låta dem trollbinda mig. För jag vet ju någonstans att musiken är ganska trevlig, tidvis vacker, mjukt harmonisk och svävande. Jag vet ju egentligen att Melissa sjunger fint och att jag kanske bara borde nöja mig, precis som alla tårögda Hornfans där ute i stugorna.
Jag borde egentligen bara Falla Fritt och inse att det någonstans i Kungsholmens Hamn alltid finns En Famn För Mig.
Men det går inte.
Lät du henne komma närmre?, kommer människor fråga, och jag kommer stöna nej, nej det gick inte, det var bara mellanmjölk, det sa mig ingenting. Jag fattade inte grejen, vad ville hon mig? Förklara att det är mörkt i Sverige? Att all kärlek går åt helvete? Att livet är en bräcklig gråskala?
Jag visste allt det där redan.
Men Sverige visste tydligen inte. Sverige behöver bli påmint ungefär vartannat år, om att vintern är lång, att kärleken tar slut, att livet är långsamt och trist. Och just därför säljer Melissa Horn, och Lars W, och Ulf L, och Tomas A-W m.fl sina skivor. För att de på något sätt är Sverige personifierade. Lågmälda och inåtvända harvar de kontinuerligt omkring i sina känslomässiga haverier och den tid som flytt istället för att lyfta blicken. Precis som hela det här landet älskar att göra. Navelskåderi in absurdum.
Så stäng gränserna och tysta ner skriken, släck lampan och dra för gardinen, vi har faktiskt fullt upp med att hålla oss själva över ytan. För vintern är ju så lång, och full av frost, och trots att vi försöker så går det inte, det vill sig inte, så vi lägger oss på soffan istället. Och lyssnar på Melissa Horns nya skiva.
[Sony, 27 november]
