I 25 år har Bo Kaspers Orkester underhållit Musiksverige (och andra delar av Norden) med sin multiinstrumentella jazz/pop/soul/(släng in valfri genre här), medan deras skivor gått varma på halva landets caféer i tid och otid. Och trots att deras senaste platta var ganska trist, tyvärr, så går jag ändå hem med ett leende på läpparna efter de två timmar de bjuder på under turnéstoppet på Malmö Live denna söndagskväll.
Till stor del beror det nog på lokalen i sig. Malmö Live, detta skrytbygge i en tid då kommunen bölar om att vi har slut på pengar, är med sin imponerande utformning och akustik som bäddad för band som Bo Kaspers. Ljudet är perfekt, om inte enastående, vilket givetvis höjer upplevelsen rejält när ett mindre storband av Bo Kaspers storlek står på scenen. Där en till och med kan höra andetagen från blåsarna, så tydligt som ljudet är när alla möjliga instrument avverkar varandra under kvällens gång. Ljudet är så pass välfångat i lokalen att en till och med kan höra det lustiga studsande ljud som uppstår i en takt när en hel publik försöker klappa takt och 10 procent av publiken saknar taktkänsla. Ifall det här hade varit en recension på Malmö Live hade de därför fått näst högsta betyg. För ja, jag kan tyvärr inte ge högsta betyg till en konsertsal som inte tillåter öl i lokalen, det är outhärdligt att se en konsert i två timmar utan att få dricka öl.
Det som också gör att Malmö Live är en perfekt lokal för Bo Kaspers är att det är en ofarlig lokal, för en ofarlig publik. Det är snällt rakt igenom, även om det tänder till en aning under ett av Bo Sundströms många flummiga mellansnack, när han berättar om när han knullade på Vesterbro i ”Västra Malmö” (Bosses anmärkning) back in the days. Men han är också en fröjd att beskåda, när han dansar runt på scenen, Twin Peaks-jazzigt, med sin signifikanta hatt på sned.
Rent musikaliskt är det också en fröjd för öronen att få ta del av all den professionalism som finns inom detta supertajta band. För även om de spelat vissa av sina hits lika många gånger live, som vi hört dem på radio tidigare, så ges låtarna nya dimensioner och färgningar på ett sådant sätt att de blir intressanta på nytt. Och allt ackompanjerat på ett sådant sätt att det känns som att det är skickligt improviserat, istället för inrepat. Detta grepp att ”tolka om” sina egna låtar är också ett bevis på hur mycket bättre Bo Kaspers är live jämfört med på skiva. Ta bara det modiga exemplet som att de under kvällen avverkar alla 11 låtarna från den nya skivan, utan att det blir tråkigt. Jag kan nämna 100 band vars spelningar hade blivit fruktansvärda ifall de fick för sig att gör detsamma, men med Bo Kaspers blir det snarare motsatsen.
Och ja, även om det är en fin söndagskväll vi bjuds på, så är kanske ändå 2 timmar lite i det längsta laget. Men samtidigt. Utanför komplexet är det snöslask och jävligt, medan landet sakta men säkert rasar samman av all den kyla som människor i nöd möts med av våra styrande, medan de högerextrema vindarna blåser allt hårdare. I lokalen är det varmt. Och kanske är det dessa tankar i bakhuvudet som gör att Bo Sundströms norrländska, lugna röst känns extra trygg när han själv, i ett mellansnack, dröjer kvar kring samma problem, och sedan konstaterar att ”När det är så här så tänker jag på att vi bygger en ny skön värld istället”. Och även om det är lite smörigt publikfrieri så blir det ändå fint när de sedan river av just låten ”En ny skön värld”. Och sedan uppmanar den ofarliga publiken till allsång på raderna ”Vi bygger en ny skön värld”. Det må vara en publik som till stor del består av vit övre medelklass, men vafan, det är just dessa betryggande ord en vill höra just nu. Och där och då vill man inte sluta sjunga dem.
Bild från en spelning i Göteborg 2014. Foto: Pao Duell/Rockfoto
