Easy October är ett band med många olika skepnader. Medlemmarna är inte konstanta, gruppen fungerar mer som ett kollektiv av likasinnade, där Kristoffer Hedberg utgör den enda fasta punkten. Det är hans visioner som ligger bakom Nowhere But Here-serien, som är framme vid sin andra release. Albumet spelades in tillsammans med vännen och musikern Pontus Blom i New York.
Första delen tillkom under tre dagar på Skottland och släpptes tidigare i år. Kristoffer träffade flera av skivans musiker på plats och det nya albumet spelades in under liknande förhållanden; att på kort tid, med begränsad utrustning, fånga omgivningens atmosfär på skiva. Ett ambitiöst projekt som belyser Trollhättesonens hängivenhet och vilja att ständigt utmana sig själv. Upphovsmannen vill dock inte beskriva sig själv som modig, men arbetssättet präglas av en oräddhet. Att misslyckas är uppenbarligen inget som avskräcker.
Jag träffar Kristoffer och Pontus på Viktors Kaffe i centrala Göteborg. Lokalen är insprängd i väggen och atmosfären påminner om New Yorks mer stillsamma kvarter. Att Kristoffer valde att lämna Sverige för att spela in på Lower East Side känns logiskt med tanke på hans arbete med Dinkytown – ett projekt som gjort ett upphåll på obestämd tid – där inspirationen hämtades från Bob Dylans första år som artist. Dylan uppträdde på små öppna scener i Greenwich Village. Dagens New York är dock en helt annan plats, men lockar ändå musiker från hela världen.
På den nya skivan hörs ljudupptagningar från stadsmiljön, men förutom denna detalj, går det höra att skivan är inspelad i New York?
– Egentligen inte, det är ljudupptagningarna som avslöjar att det rör sig om en storstad. Det är dessutom mest tillfälligheter att det blivit Skottland och New York, påpekar Kristoffer. Det finns dock en förklaring till att det blev just New York och det är att jag blev invald i SKAP, som är en organisation för kompositörer och textförfattare. De hjälper till med ekonomiska och juridiska faktorer och så har de något som kallas arbetslägenheter som man får låna i två veckor.
– Flera som hörde musiken på plats sa att det lät som svenskt vemod, inflikar Pontus. Och det är inte särskilt konstigt, men samtidigt finns det såklart något på skivan som speglar att vi var där. Det går ju inte att avskärma sig från omgivningen.
Under samtalets gång visar det sig att Pontus var mer eller mindre ovetande om att de skulle spela in en hel skiva, det uppdagades efterhand.
– Informationen var bristfällig, skrattar Pontus. Jag fattade inte att vi skulle spela in en platta, jag blev lurad helt enkelt.
– Lockad, inflikar Kristoffer.
– Min tanke var att vi skulle åka till New York för att skriva några låtar, spela in lite. Det var premissen. Hur som helst älskade jag första skivan, vilket gjorde det enkelt att vara med på denna. Skottlandsplattan är så jävla grym, blev nästan lite tagen när jag förstod att det skulle bli ett helt album, säger Pontus med övertygande stolthet.
”Skottlandsplattan är så jävla grym, blev nästan lite tagen när jag förstod att det skulle bli ett helt album”
– Vi kom ganska snabbt överens om att vi skulle spela in merparten på plats, förtydligar Kristoffer. Det kändes helt enkelt naturligt.
En sak är dock utom allt tvivel och det är att båda är nöjda med det färdiga resultatet, även om ingången kan beskrivas som diffus. En förutsättning har förmodligen varit att de är nära vänner, två personer som vunnit mycket på att uppleva denna resa tillsammans. Och denna känsla speglar inspelningen som uttrycker både värme och närhet. Skivan genomsyras dessutom av en direkthet som färgar varje låt, ingenting känns konstruerat, det är som att uppleva musiken i realtid.
– Målet var att använda så enkel inspelningsteknik som möjligt, förklarar Kristoffer. Många gånger satte vi bara på mikrofonen och körde. Sammanhanget blir speciellt av att inte boka studiotid, hyra in studiomusiker och betala en massa pengar. Man använder det man har och det är ett arbetssätt som gör mig avslappnad, allt behöver inte vara perfekt. Dessa skivor blir även ett bra komplement till mina ”riktiga” album.
– Jag gillar teknik, replikerar Pontus. Men tekniken får givetvis inte ta överhanden.
Den två veckor långa vistelsen på Manhattan handlade mycket om att vara disciplinerade, att ägna dagarna åt att spela in, men en viktig poäng mer resan var även att uppleva miljön och på så sätt influeras av omgivningen. Båda har dock varit i New York vid flera tillfällen och Kristoffer har även fått känna på de negativa sidorna. Han berättar att det finns otaliga musiker på oräkneliga scener som imponerar med stort kunnande och att komma in på dessa scener är mer eller mindre omöjligt. Konkurrensen är helt enkelt stenhård.
Hur är upplevelsen av att spela in i en av världens mest mytomspunna städer.
– Det är en speciell miljö, jag tror att man rör sig annorlunda, spelar lite annorlunda, säger Pontus. Det är svårt att förklara.
– Och du träffar en massa intressanta människor. Samtidigt mötte jag ett flertal personer som jag lärde känna vid förra vändan, skrattar Kristoffer.
Kristoffer fortsätter resonemanget genom att beskriva stadens roll som smältdegel för kreativa människor. Det finns en dragningskraft och det finns en tjusning i att möta alla dessa mänskor vars mål är att förverkliga sina drömmar. Det finns en energi som är omöjlig att undvika, men samtidigt svår att ta på eller definiera.
Skrev du texterna på plats?
– Jag hade några demoskal sedan tidigare, men det mesta skrev jag på plats, säger Kristoffer. Det bara kom.
– Du hade fyra eller fem låtskisser, men jag tror inte att vi använda ens hälften.
– Sista dagen kom du med ”If I Could Only”-riffet. Det var bland det sista som hände, säger Kristoffer med ett leende.
Vad har ni för relation till musiken som kommer från New York?
– I det stora hela så har jag influerats mycket av den amerikanska musiktraditionen, men även den brittiska, säger Kristoffer. Det är svårt att undvika musiken från dessa storstäder. New York och London. Mycket kommer därifrån på ett eller annat sätt.
”I det stora hela så har jag influerats mycket av den amerikanska musiktraditionen, men även den brittiska”
– Ur ett historiskt perspektiv har nog New York förlorat lite av dragningskraften som präglade staden under 60- och 70-talet. Allt har blivit lite snällare, säger Pontus.
– Jag har alltid försökt undvika att bli imiterande, att sjunga som exempelvis Dylan. I början av karriären hade jag ett lite annorlunda tonläge, men nu är jag trygg i min egen röst, säger Kristoffer. Det finns inte heller så många New York-referenser på skivan, med några undantag.
Det är inte svårt att lista ut vilken låt som Kristoffer syftar på. Bland låttitlarna hittas ”Seinfeld” som är en New York-markör av högsta klass. Det är få som missat denna banbrytande serie. Annars börjar skivan med instrumentala ”Clockwork Pt 1”, där tankarna förs till västkusten, medan tredje spåret ”If I Could Only” är ett närmande Americana-traditionen. Och i detta spår är Kristoffer mer närvarande än någonsin. Han förklarar att han strävar efter att vara personlig, men aldrig självutlämnande.
Det går att lista otaliga band och musikgenrer med ursprung i New York. Och som nämnts har Easy October sina rötter i den amerikanska traditionen, vilket gör att musiken hamnar i sin naturliga sammanhang, snarare än att influeras av sin inspelningsmiljö. Nu är det dock november och inspelningsdagarna tillhör det förflutna. Och imorgon är det releasefest för nya skivan på Pustervik.
– Det är gratis så det är bara att komma förbi, säger Kristoffer. Det kommer att bli grymt.
Kristoffer berättar att vissa ur publiken blivit förvånade när inte ”hela” Easy October dykt upp på scenen vid spelningar. Morgondagens konsert risker således att göra människor besvikna, men jag är övertygad om att dessa personer kommer att lämna lokalen nöjda. I form av en duo har nämligen Kristoffer och Pontus skapat en direkt och stämningsfull skiva, bestående av lågmälda och intima folkrocklåtar. Albumets tidlösa melodier kommer att värma i vintermörkret.
