Tom Jerry Boman är journalist på Nyheter 24, musikbloggare sedan urminnes tider och popjunkie deluxe. Dessutom gör han grymma musikpodcasten Dill och Duva i vilken han bland annat intervjuat artister som Marit Bergman, Nicole Sabouné och Ola Salo. Vi lät Tom fylla i vår virtuella Mina Vänner-bok.
Namn: Tom Jerry Boman
Yrke/sysselsättning: Journalist
Födelseort: Halmstad
Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:
– ”In the Year 2525” med Zager & Evans. Allt med Beach Boys.
Den första skivan jag ägde var:
– Flickan i en Cole Porter Sång med Gyllene Tider
Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:
– 1. ”God Only Knows” av Beach Boys. Lyssnade ohälsosamt mycket på den. Introt är fortfarande det bästa att påbörja en cykeltur till.
– 2. Allt med Tant Strul. Jag kände mig helt själv i hela världen (läs Halmstad) med att lyssna på dem när jag var liten.
Instrument jag spelat/kan spela:
– Gitarr… (alltså sjukt dåligt). Samt ukulele på samma nivå.
Första konserten jag såg:
– Gyllene Tider i Lisebergshallen 1981. Skulle egentligen fått se dem i Halmstad 1 maj, men den spelningen blev inställd eftersom flera i publiken blev ihjältrampade 30 april i Kristianopel när de spelade där. Kan väl gissa att en liten Jerry tjatade till sig den där Göteborgs-resan… Här är ett klipp från den turnén.
En låt jag förknippar med kärlek:
– ”Får Jag” med Säkert! Det är den finaste kärlekslåten jag vet. Samtidigt börjar jag alltid gråta när jag hör den. Inledningen sätter på pricken ambivalensen i att tycka om någon jätte, jätte, jättemycket – men vara så osäker:
Får jag träffa dig ikväll
Jag har ingen anledning till det
Tänkte först gå runt det
Tänkte råka springa på dig
Men nu är det bara så att jag
Orkar inte göra så
Antingen vill du träffa mig
Eller så vill du det inte
Ett snabbt festivalminne:
– När jag drack öl med bröderna Gallagher i Oasis på Hultsfred i flera timmar och min polare inte fattade vem det var förrän efteråt. Episkt!
Senaste livespelningen jag såg:
– Desperate Journalist på PSB i lördags. Fantastiskt! Såg även Matti Alkberg och Raring samma kväll fast på annat ställe. Kolla upp Raring allihop!
Det här är mina guilty pleasures:
– ”Vulnerable” av Roxette. Värdig och väldigt fin. Vem svimmar inte till textrader som ”She’s so vulnerable, like china in my hands”. Geni! Och ”För dum för pop” med Wilmer X. Vad ska jag säga, en är ju för dum för pop.
Det här är enligt mig ett underskattat band:
– Raymond och Maria. De är så sjukt mycket mer än ”Ingen vill veta vad du köpt din tröja”. Lyssna på deras andra album, de fyra första låtarna är bland det bästa och sorgligaste som skrivits om ett liv som vuxen. ”Hur andra människor bor” är deras bästa låt någonsin. En text ni bara måste läsa och fundera över. Även på första skivan finns fantastiska, om än bortglömda pärlor. Till exempel ”Det går aldrig att bli dum igen”. Jag skulle vilja säga att Raymond och Maria är vår tids bästa uttolkare. De sjunger precis om att bli vuxen och framgångsrik, om att ”lyckats” och ändå stå där i hörnet och gråta.
– The April Tears. Lyssna aldrig någonsin på deras ”Heart Shot Down” om du går hem från Debaser ensam. Så sorglig historia till ett dansant synthbeat. Livsfarligt!
Musik betyder för mig:
– Allt. Faktiskt. På riktigt. Musiken hjälper mig hela tiden uppåt, framåt. Den har räddat så många dagar. Tyvärr har den också förstört relationer eftersom jag har svårt att välja bort en riktigt bra spelning för något annat. Musiken har tagit mig till platser jag förmodligen aldrig besökt annars, till exempel Jokkmokk och Östermalm.
Den här låten får mig att dansa varje gång:
”Suicide” med The Slaves. Den perfekta pepplåten/näven i luften/hoppa runt utav helvete-låten.
