Sudakistan återfinns i ett parallellt rockuniversum, där intergalaktisk spacerock, ringande gitarrer och latinamerikanska rytmer skapar en inramning som känns lika naturligt som att uppleva Iggy Pop med bar överkropp. Aktuella debutalbumet Caballo Negro sammanfattar bandets uttryck och sätter standarden för samtidens garagerock.
Stockholmsbandet bildades för fyra år sedan och det sägs att medlemmarna träffades när de jobbade på samma restaurang. Anledningen är egentligen oviktig, det väsentliga är att Luke Reilly bakom skivbolaget PNKSLM Recordings hörde dem, älskade deras musik och gav medlemmarna möjligheten att utvecklas till ett Sveriges mest intressanta band.
Min nyfikenhet gav mig inget val. Bokade in en intervju med bandets sångare Michell Serrano, medan Rockfotos Alexander Tillheden passade på att fota gruppen inför deras releasespelning på Kägelbanan i Stockholm. En spelning som bl.a. gästades av Jocke Åhlund (som tillsammans med Reilly producerat albumdebuten). Enligt Michell kom det oväntat mycket folk, men detta uttalande tolkar jag som blygsamhet. Sudakistan förtjänar all uppmärksamhet.
Foto: Alexander Tillheden
Bandet är känt för sina intensiva spelningar och enligt ryktena blev releasefesten en enda lång uppvisning i positiv stämning. Och det säger sig självt att debutalbumet ska firas – fyra år som band är en livslängd för många konstellationer. I mångt och mycket blir intervjun ett samtal om gruppens utvecklingskurva.
Ni släppte debutsingeln ”El Movimiento” 2012 på PNKSLM Recordings. Hur kom ni i kontakt med dem? Och vad har det betytt att ligga på ett mindre skivbolag?
– Vi hade en spelning för länge sedan, i samband med att vi släppte vår första EP, som inte finns tillgänglig längre. Vi hade tre låtar inspelade av Martin ”Konie” Ehrencrona från Les Big Byrd och dessa spår skickade vi överallt. Och så fick vi kontakt med Luke som är Punk Slimes grundare och då handlade det mer om en klubb med grymma fester, inte ett skivbolag. Vi mailade och han ville verkligen se oss. Han kom till KGB som är ett ställe i Stockholm och vi hade ingen aning om hur han såg ut, men efter spelningen kom det fram en snubbe som förklarade att vi var det bästa som han sett i hela sitt liv Och denne snubbe var givetvis Luke.
Michell berättar med inlevelse och genom sin historia ger han även en förklaring till varför många artister vänder sig till dessa mindre bolag. Det blir ett samarbete som ligger närmare vänskap än handslag på ett ödsligt kontor. Och jag är övertygad om att denna tvåvägsrelation påverkar musiken som blir mer genuin. Inte en produkt.
”Att ligga på ett mindre bolag betyder ju att man vet vilka man jobbar med, mer direktkontakt”
– Att ligga på ett mindre bolag betyder ju att man vet vilka man jobbar med, mer direktkontakt. Och man vet att de gör sitt yttersta för att det ska gå fram, de lägger ner så mycket tid, kämpar som fan. Sedan är inte detta en garanti för att det ska lyckas, men intresset för musiken väger ofta tyngre än pengar, även om ekonomi också spelar roll. Stora bolag fokuserar av naturliga skäl mer på ekonomi och ger inte artisterna lika mycket utrymme att bestämma själva. Luke har varit grym på att ge oss nödvändigt utrymme. Sedan har stora bolag en massa släpp och det är nog inte bra för det enskilda bandet. Men där vi hamnat finns det mycket kärlek.
Det är uppenbart att Reilly spelat en avgörande roll för er musik.
– Hans roll går inte att underskatta, men jag måste även nämna Johan Alm och Samuel Hahn. Båda är en del av dagens PNKSLM.
Jag tar tillfället i akt och kontaktar Johan – även klubbarrangör i Stockholm – för att fråga vad han har att säga om Sudakistan. Johan berättar att han hörde singlarna ”Dale Gas” och ”El Movimiento” på Soundcloud och att det inte lät som något annat. Han bokade bandet med omedelbar verkan och fick en liveupplevelse som slog det mesta. En upplevelse som infinner sig vid varje spelning.
Foto: Alexander Tillheden
Vad är det som format ert uttryck?
– Det är svårt att svara på, men musiken har givetvis formats av oss, men vi har även påverkats av Luke. För att inte glömma Johan och Samuel. När det gäller vad vi lyssnar på, så skiljer vi oss åt ganska mycket.
Michell pratar mycket om slumpen och att de inte hade någon klar bild av sin egen musik till en början. Det fanns inget uttalat mål att spela på ett visst sätt. Lustigt nog blev det Luke som fick dem att tänka på sitt eget uttryck. Det är dock uppenbart att de påverkats av sin latinamerikanska bakgrund, men även den svenska. Garagerocken har varit en del av den svensk populärkulturen sedan många år.
I tidigare intervjuer nämner de bl.a. artister som Hector Lavoe, Willié Colon och Markolino Diamond som samtliga är förgrundsfigurer på inflytelserika Fania Records. Ett skivbolag som nådde stora framgångar i slutet av 60-talet och under stora delar av 70-talet. Basen låg i New York, där amerikanska och latinamerikanska influenser möttes för att skapa något nytt. Ungefär som dagens Sudakistan. Medlemmarna tar det bästa från fler olika platser i världen.
Att diskutera referenser och influenser kan ge en bra bild av ett bands uttryck, men det är uppenbart att Michell är mer intresserad av att prata om personer som bandet mött i verkligheten. Individer som betytt mycket för gruppens utveckling. Jocke Åhlund är en av dessa och som en del av Les Big Byrd blir hans inflytande påtagligt. Spacerock möter distade gitarrer.
Vad har Jocke Åhlund spelat för roll?
– För det första är han en grym person med mycket erfarenhet. Och han har varit med i hela processen. En av Sveriges bästa producenter. Ovärderlig.
Och hur känns det att äntligen släppa debuten?
– Skivan har varit färdig sedan i april, vet inte många gånger jag lyssnat på låtarna. Men det blir som det blir, samtidigt finns det tretusen tankar. I grunden har vi bara fortsatt att repa som vanligt, skivan förändrar egentligen ingenting. Men det är en jävligt bra platta och det tror jag att alla i bandet tycker. Ingen kan tycka att det är en dålig skiva.
Kan det bli för mycket fokus på ett album? Att en singel ska följas upp av en fullängdare inom överskådlig tid.
– Vi har inte haft någon egentlig struktur, att vi ska släppa singel, sedan album. Men för två och ett halvt år sedan frågade Luke om vi ville spela in en skiva och vi svarade ja. Rent generellt tror jag som du, att folk hetsar för mycket, allt ska gå fort. Det gäller dock inte oss, det går för sakta. Men att arbetsprocessen tagit lång tid har förhoppningsvis gjort oss till ett bättre band, vi har ändå funnits i fyra år, vilket är positivt nu när skivan äntligen finns ute.
”Vi har inte haft någon egentlig struktur, att vi ska släppa singel, sedan album”
Hur som helst är bandets debut en realitet och det är omöjligt att inte dras med när öppningsspåret sätter standarden med sitt pulserande driv. Därefter gör låtar som ”Dale Gas” och ”Concrete Djungel” sitt bästa för att vända trumhinnorna ut och in. Och Michell lovar att fortsätta med musiken, vilket skänker trygghet. Sudakistan är här för att stanna. Michell påpekar emellertid att det rör sig om en liten, men växande scen. Det finns ett visst intresse i Norden, men i jämförelse med storsäljande musik är gruppens roll begränsad.
Har ni spelat utanför de stora städerna? Inga erbjudanden om att exempelvis besöka Karlstad?
– Det har vi inte, tyvärr blir det nog svårt att locka folk. Det finns förhoppningsvis personer som gillar oss i Karlstad, men det blir inte lätt att fylla en konsertlokal, det allmänna intresset är för litet. Vi är inte Veronica Maggio. Det är nog så att rockband får vänja sig vid att jobba i mindre skala, i regel är det främst soloartister som når de största framgångarna. Intresset för våra spelningar pekar dock uppåt, men för att se oss live, är det säkrast att bo i en storstad.
