Konsertlivet i Malmö har äntligen fått sig ett uppsving. Förra året kunde det gå flera månader mellan intressanta spelningar, men i tisdags fick jag hjärnbrottas med det otroligt lyxiga problemet att två band som jag velat se länge spelade på en och samma kväll: Total Control från Australien och Burnt Ones från USA. Jag tog det enkla beslutet att försöka gå på båda.
Vad är det som är annorlunda i år då? I Malmö hade vi ju blivit extremt bortskämda av Debaser som under fler år bokat artister som aldrig kommit hit annars och erbjöd till och med fri entré till många konserter. Som privat klubb- konsertbokare var det omöjligt att konkurrera med detta, vet jag av egen erfarenhet. Det har alltid varit oerhört svårt att boka band på vardagar i Malmö och få folk att komma ut. Dessutom blev musiken väldigt likriktad på Debaser mot slutet, när de märkte att det inte riktigt fungerade.
Men i år har det varit flera uppmärksammade konserter på Inkonst, och vi på HYMN har själva varit med och ordnat saker på Grand och Babel. Plan B har dessutom tillkommit som stans nya konsertlokal, och när man såg sig om där i tisdags verkade det som det mest naturliga i världen, just att ta sig ut en kväll så där mitt i veckan. Till priset av en tjuga fick man se två fina band.
Men kvällen började på Inkonst, dit Total Control äntligen tagit sig mer än ett år efter att de släppte det hyllade albumet Typical System. Vanligtvis brukar jag inte bry mig speciellt om uppskrivna skivor, men eftersom jag följt den australienska scenen i åratal kunde jag inte bara låta den passera. Särskilt inte eftersom två av medlemmarna spelar i Eddy Current Supression Ring och UV Race.
På scen var det mest Mikey Youngs söndersågade gitarr som utmärkte sig. Det verkade som han försökt få till den där formen som Brian Jones gitarr hade, nämligen en Vox Mark III (eller Teardrop som den även kallas). Resten av bandet tedde sig tämligen anonyma. Det var tydligt att här handlade det om musiken, och inget annat. Och visst lät det bra, men efter tre låtar var jag tvungen att gå vidare.
Jag kom till Plan B just som Creeping Pink spelade sista låten av sitt set. Lustigt nog trodde både jag och min kompis att det var Burnt Ones som stod på scenen. Men det visade sig att de bara hade (nästan) exakt samma medlemmar. På skiva (Mirror Woods släpptes på Thee Oh Sees bolag Castle Face tidigare i år) är Creeping Pink nämligen endast Landon Caldwells soloprojekt. Men Caldwell spelar också keyboard i Burnt Ones. Till slut går de på och Mark Tester greppar istället mikrofonen.
Tillsammans är bandet ljuvliga att se på och lyckas förmedla en liten kalifornisk solstråle ner till höstmörka, regnvåta Malmö. Senaste skivan Gift, kom på Castle Face förra året och var kanske inte bland årets bästa. Men jag har velat se dem så länge att det räcker att äntligen få höra några av de äldre låtarna live. Skall man då orka ta sig tillbaka till Inkonst för att se slutet av Iceages spelning? Nä, det blir nog inte mycket bättre denna tisdag.
