När man bilar på västkusten om sommaren och åker över Tjörnbron finns det bara en svensk kompositör som känns rätt att lyssna på. Det är Björn Olsson. Hans senaste album som kort och gott heter Björn Olsson 2015 innehåller bland annat ”Juli” som delar melodi med Håkan Hellströms ”Jag har varit i alla städer” och ”Anna Norling 2015” som vi känner igen som vinjett till SVT:s Dom kallar oss artister. Hur som helst är han Tjörn och det är omöjligt att förknippa hans med musik med något annat. Nu släpper han en platta tillsammans med Christina Hellström (ja, som är mamma till en Håkan vi alla känner): En liten bit till.
Jag minns när första singeln ”San Francisco” kom. Det var vår. April. Valborg. Och det var precis så låten kändes. En känsla av väntan. En väntan på sommaren. Den sommaren som snabbt drog förbi och inte förrän nu, i novembermörkret kommer helheten. Ändå sitter det i. Den där första känslan.
Att lyssna på plattan är som att beskriva västkusten om sommaren. Som en miljöbeskrivning infångad i musik. Och är det någon som vet hur man gör just detta är det Björn Olsson. Skivan är en enda lång, vacker stämning med doft av Göteborg och tillhörande skärgård i väst. Melodierna ligger aldrig långt från varandra och de löper som en trygghet genom skivan.
Det är storslaget med stråkarrangemangen, men samtidigt lågmält, mjukt och lugnt. Det enda spår som bryter av en aning är ”Inget att förlora” som har en jazzig och bossa-ton. Christina Hellström lägger sång med sin bräckliga, något svajiga röst. Inte den bästa utav röster, men den är heller inte fokus när jag lyssnar. Det är texterna i sig. Man fastnar i fraser. Textrader så som i ”Idag skulle du fyllt år”.
Idag skulle du fyllt år. Men du är inte här. Du försvann när du var ung. Alltför ung.
Eller i ”Land och Hav”.
Åh, jag sitter vid havet med ett omättligt bråddjup, dit som bäckarna längtar för att bli något stort.
Berättandet är av hög klass, så mycket är klart. Men trots det och trots att skivan andas Björn Olsson i kubik kan jag inte sluta sakna hela instrumentella låtar, där det bara visslas eller köras. Där melodier och arr får ta framsätet. Just på sista spåret ”Land och Hav” kommer jag så nära det går. Om så bara i de sista tre minutrarna. Stråkarna är fasligt fina, melodin lysande och jag skulle bara vilja göra en loop av alltihop och sätta på repeat. Det blir gåshudsvackert och bara de tre minutrarna. De gör hela skivan för mig.
[Drömland, 27 november]
