Thurston Moores och Kim Gordons skilsmässa var nog ingen välkomnad nyhet för någon utomstående, förutom möjligtvis för Moores nya kärlek. Dels för att alla förstod att det skulle innebära slutet för Sonic Youth, ett av tidernas mest inflytelserika rockband. Men också för att makarna Moore/Gordons långvariga relation på något sätt var ett småfånigt hopp i mörkret för alla oss som gång på gång slutat tro på äkta kärlek.
Nu har jag läst Kim Gordons Girl in a Band och insett att deras äktenskap knappast bara var guld och gröna skogar, och jag måste erkänna att vissa berättelser från boken ekar i mitt medvetande när jag tar mig till Mejeriet denna kväll. Jag vet inte om detta spelar in för andra, eller om det beror på något annat – men det känns lite som om många gamla fans har svikit på vägen. Konsertlokalen ekar inte tomt, men det är knappast trångt heller.
Precis som Kim Gordon, Steve Shelley och Lee Renaldo har Thurston Moore, både före och efter Sonic Youths splittring, visat att han behärskar låtskrivande helt okej på egen hand. Demolished Thoughts, som släpptes strax innan, var exempelvis lysande. Chelsea Light Moving-projektet var ganska lyckat. Och senaste albumet The Best Day var inte helt fel det heller.
Det är också i samband med den sistnämnda plattan som han satte samman sitt nuvarande band där Debbie Googe från My Bloody Valentine spelar bas, gamla kompanjonen Shelley bankar på trummorna och London-baserade musikern James Sedwards kompletterar Thurston med gitarrspel.
Den evigt unge Mr Moore, för kvällen klädd i sammetsjeans, vit skjorta och Converse, är sig lik. Vi som har följt honom i vad som känns som tvåhundra år, känner igen både gitarrkonsterna och rockposerna från förr. Musikmässigt skiljer sig inte hans solomaterial jättemycket från Sonic Youth, det är liknande låtstrukturer, samma udda gitarrstämningar och så vidare. Det som saknas är dock hans motpoler, Kim och Lee.
Givetvis är det nuvarande bandet oerhört tajt och kompetent, Googes basspel går till exempel inte att skoja bort. Men ingen av dem hamnar ens i närheten av det lekfulla experimenterande som Thurstons tidigare kollegor bjöd på.
Låtar från The Best Day utgör, som väntat, största delen av speltiden, men vi blir också serverade nytt material som presenteras i stil med att ”det kommer från vårt nästa album, vårt andra”. Han signalerar därmed att bandmedlemmarna inte är tillfälliga.
I det första kapitlet i Girl In A Band beskrivs bandets sista spelning. Slutet på Sonic Youth. Att jag grät medan jag läste det säger kanske det mesta om vad bandet har betytt för mig. Dödsstöten i konceptet Sonic Youth, Sonic Life, Sonic Death kom efter hela 30 år i branschen. Extremt lång karriär kan hävdas, alldeles för kort säger jag. I alla fall så är det så det känns ikväll. För även om Thurston Moore fortfarande är en av världens bästa gitarrister och trots att han har ett spelsätt som jag älskar att stå och betrakta, så känns det tyvärr som om magin uteblir.
Kim Gordon har sagt att hon inte ser sig själv som musiker utan som konstnär. Ett perspektiv som på många sätt gjorde Sonic Youths koncept till så mycket mer än rockmusik. Det, framförallt, är det som jag saknar i Thurstons framträdande ikväll. Det är nästan så att jag önskar att jag inte hade sett Sonic Youth live 10+ gånger i mitt liv, då hade tisdagens spelning antagligen fått ett mer rättvist omdöme.
Bilden är från spelningen i Stockholm tidigare i november.
