Justin Bieber – Purpose

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta i en text, men here it goes: Justin Bieber har släppt en av årets bästa plattor.

Ja, det går inte att förneka, vare sig en vill det eller ej. Vurmar man för pop så går det helt enkelt inte att göra något annat än lägga sig platt och be pöjken om ursäkt för allt det hån en kastat i hans riktning i yngre dagar. Grabben har växt upp. Och mognat, så till den grad att han numera lever upp till de absurda förväntningar om att vara nästa stora superstjärna som omgett honom sedan han tryckte på ”upload” på Youtube för första gången.

Eller ja, när jag säger mognat, menar jag främst musikaliskt. Som person framstår ju Bieber som en större doucebag för varje dag som går. Personligen har jag egentligen inget emot det, eftersom det trots allt bidragit till att ge honom ett mer intressant skimmer än det som oskyldiga pojkidoler brukar omges av. Men rent musikaliskt vilar i alla fall framgångsreceptet på tre pelare.

1. Soundet. Från att ha varit Baby Baby-killen i flickrummen till att nu göra låtar med attityd. Där rak pop varvas med smarta genomtänkta sound – låtar som är som bäddade för dansgolvet, varvat med ett r’n’b-stuk som måste göra självaste kompisen Usher avundsjuk.

2. Texterna. Som är lika delar kaxiga som nakna. Från att i ena sekunden sjunga om sin storhet, till att i nästa bli ödmjuk och ifrågasätta sitt eget kändisskap och vad det är värt. Lite som att året är 2012 igen och höra Rihanna bli djup och sjunga om att leva i nuet är detsamma som att vara inställd på att dö varje sekund. Justin tacklas med samma problem, men kommer ändå fram till att ”life is worth a living.”. Det borde kännas krystat. Men istället känns det bara äkta.

3. Hans bromance med Skrillex och Diplo. Som antagligen är det bästa som hänt den populärkulturella musikvärlden på mycket länge. Hade det inte varit för deras gemensamma banger ”Where are ü now”, som vi både älskat och hatat under året, så hade Justin förmodligen aldrig upptäckt det sound han nu besitter, och som nu ligger som en tydlig, fräsch ljudmatta genom hela plattan. Det är inte bara modernt, det är också en tidsmarkör. Och det kommer dröja länge innan vi hör den sista remixen, signerad en större DJ, på någon av låtarna.

Nog för att hybrisen kanske blir en aning färgstark i vissa lägen, och att någon kanske skulle hindrat Justin i låtprocessen när han tvunget ville trycka in hela 19 låtar på den Deluxeversion av plattan som ligger ute på Spotify. Men när han samtidigt lyckas med konststycket att leverera årets gulligaste diss ”My mama don’t like you, and she likes everyone”, så går det inte att göra annat än att älska honom.

När fan blir gammal blir han troende. Och när fan blir gammal blir han också en Belieber. Gillar du Justin Bieber så är det något fel på din musiksmak, brukade det heta. Från och med nu är det motsatsen som gäller.

[Def Jam, 13 november]

8