Mikal Cronin kan beskrivas som ”The Boy Next Door”. Framtoningen är vardaglig, trasiga jeans och t-shirt, kompletterat med en ickefrisyr som följt med sedan tonåren. Hårlängden har varierat, men inställningen har varit densamma. Musiken står i första rummet.
Sedan starten i mitten av 2000-talet har fokus legat på att spela rock, inte vara rock. Och som en del av San Franciscos imponerande garagevåg, där även Ty Segall och John Dwyer ingår, har Cronin missionerat för att sprida hemstadens pånyttfödda roll som musikaliskt centrum. 60-talets storhetstid gör sig ständigt påmint, men tar aldrig onödigt stor plats.
Det är inga visuella trix som uppstår på Pustervik denna fredagskväll och det är uppenbart att publiken vet vad som gäller. I grunden handlar det om att skapa en kompakt ljudvägg, driva upp volymen, för att på så sätt säkerställa den rätta känslan. Trummisen styr med ett taktfast driv och i denna atmosfär framträder de varmaste melodier. Cronins samtliga soloalbum, undantaget Reverse Shark Attack tillsammans med Segall, har solen i ryggen och havet inom räckhåll. Pop med fuzz.
På skiva har Cronin utvecklat en ljudbild baserat på stråkar och avancerade arrangemang, men på scen är det grunderna som gäller. Det gör att låtarna blir nedbantade, vilket är av mindre betydelse när glädjen av att spela smittar av sig – ett stort antal sjunger med i refrängerna och det bevisar att Cronin lyckats med sitt mål. Melodierna har nått fram.
Den självbetitlade debuten från 2011 har en mer nedtonad inramning och kontrasten bli skön när tempot dras ner, vilket sätter musiken i en mer shoegaze-liknande kontext. Utan denna förändring hade framträdandet blivit alltför ensidigt. Det är dessutom billigare än att hyra in en stråkorkester.
I det stora hela imponerar Cronin och de som besökte hans konsert på Way Out West för ett par år sedan, kände förmodligen igen sig. Personligen hade jag gärna hört fler låtar från kommande album, men det är alltid skönt att bli träffad av bekanta melodier som sätter sig från första stund.
